Höstlöften

En kompis till mig har en sluten grupp på Facebook där vi kör 30-dagarsutmaningar lite nu och då. Mina har så klart varit ambitiösa, som de brukar vara när jag ska utmana mig själv. Utfallet har varit hyggligt, jag brukar vara rätt bra på att få gjort det jag ska. Och nu har vi precis dragit igång en ny utmaning, men jag har ännu inte bestämt mig för vad min ska vara.

Någonstans känner jag nog att jag ska gå mot strömmen. Att det är dags att växla ner, att ta det lite lugnare, att inte… kämpa så envetet. Jag är bra på det. Att kämpa. Jag har gjort det i stort sett hela livet. Så mycket att det blivit en vana, tror jag. En så stor vana att jag inte längre vet hur det är att leva utan att behöva kämpa. Jag slåss hela tiden, känns det som. Och nu börjar jag känna att jag förlorar också. Ekonomin, exempelvis. Jag blev ruinerad av en av mina äkta makar, och har ägnat år åt att försöka städa upp i det hela, men trots otaliga timmar med räknestycken, tabeller, listor och miniräknare, och hundratusentals återbetalda kronor jag aldrig själv spenderat, så är det fortfarande som att simma motströms i en ilsken vårflod. Jag kanske inte åker bakåt, men jag kommer inte framåt heller. Och jag börjar faktiskt känna mig rätt sliten nu.

En annan sån grej är att jobba i säkerhetsbranschen, vilket jag gjorde i några år. Jag jobbade mot att bli säkerhetskoordinator med en riktigt bred grund inom personsäkerhet, men fick ständigt se mig snuvad på konfekten när jag var prisgiven andras välvilja för att ta mig vidare. Är man kvinna över 40 så möts man med väldigt mycket fördomar om hurdan man är och vad man EGENTLIGEN vill (för det vet man aldrig bäst själv), och att försöka ta sig framåt är ett fruktansvärt tungrott projekt. Första gången jag stötte på patrull bytte jag område, andra gången sa jag helt enkelt upp mig och försökte göra annat ett tag. Det gick sådär och jag lämnade två jobb till innan det året var slut. Det första för att jag inte kan hålla käft och tåla att barn och ungdomar ska stressas sönder, det andra för att jag skulle vara chef, men där ledningen konsekvent gick bakom ryggen på mig och gav order till mina anställda utan att jag ens blev meddelad på förhand. Och sedan dess har jag jobbat deltid i min egen verksamhet, sökt lite jobb här och där (mest säkerhetsrelaterade jobb, vilka jag naturligtvis inte får, troligen för att jag är kvinna och 40+).

Ett tag tänkte jag att det kanske var nu jag skulle skriva den där bestsellern. Men den vill sig inte riktigt. Nu heller. Jag vet inte varför. Jag har gåvan att skriva väl, och har alltid fått höra att jag borde satsa på det. men det vill sig inte riktigt. Det slutade med att jag skickade in en kortroman jag skrev 2012, som jag inte gillar inledningen på, till ett 15-tal förlag. Så här långt har i alla fall en tredjedel tackat nej, och någonstans i mitt bakhuvud bor tanken om att jag bara väntar på att alla ska tacka nej, sedan ska jag en gång för alla lägga författardrömmen på hyllan. Jag behöver bara ett closure i form av nej tack från tillräckligt många förlag. Och när jag fått det, så kommer jag antagligen kunna släppa den tanken och bara känna mig fri, eller också gör det att jag börjar skriva för skojs skull igen, vem vet.

Det jag sedan bestämde mig för var att helt enkelt uppfylla en annan av mina drömmar, när det nu inte går att jobba inom säkerhetsbranschen i Sverige om man är kvinna och över 40 (annat än möjligtvis som väktare, vilket jag har gjort och är definitivt färdig med). Så jag tänkte att jag kunde läsa in de gymnasieämnen jag saknar för behörighet till högre fysikstudier vid universitetet, och sikta mot astronomi och astrofysik. Så det gjorde jag, och jag är halvvägs genom första fysikkursen. Och det jag har uppnått så här långt är att inse att jag inte blir kär i fysikmatten hur mycket jag än vill, det går liksom inte att forcera fram den kärleksrelationen. Alls. Och så har jag gjort mig osams med en av vikarierna jag haft i sommar, som var ett riktigt stolpskott som inte borde jobba som lärare alls (om en elev ber läraren klargöra något, så är det INTE korrekt förfarande att bli hysterisk och hävda att han inte har gjort fel, exempelvis). Så jag tappade liksom lusten att ens fortsätta med den, än mindre läsa kemi, biologi och matte också, eller att gå vidare till universitetet och ägna resten av mitt liv åt att räkna på detaljer. Så jag har beslutat att jag inte ska göra det heller. Det blir ingen utbildning inom fysik heller.

Så. Vad gör man då? Well, jag började fundera på vilka drömmar jag annars skulle kunna uppfylla. Så jag tittade lite på läkarutbildningen igen, fastän jag egentligen lagt den drömmen på hyllan, eftersom jag är just 40+. För jag vill inte bli allmänläkare i så fall, jag vill specialisera mig och jag vill forska inom min specialitet. Vi snackar minst 12 år innan man är där på allvar. Men jag satte mig ändå ner och läste några bloggar skrivna av läkarstudenter om i huvudsak deras studier, för att bilda mig en uppfattning om huruvida jag skulle kunna bli kär i den typen av studier. Svaret jag gav mig själv var ett ‘mnjaaa…’. För läkarstudier bygger en extremt bred grund, vilket den ska, men för någon som bara vill ta sig till andra sidan och till specialisering och forskning, så är minimum 7 år innan jag börjar närma mig den punkten ett lite väl långt mellanspel av uteslutande måste-saker som för mig bara skulle vara en transportsträcka. Så nej, ingen läkarutbildning heller.

Jag började planlöst bläddra i utbildningskatalogen hos mitt universitet, online. Och ramlade över ‘Röntgensjuksköterska’, där jag omedelbart hajjade till. I Norge, där jag är född och uppvuxen, heter det ‘Radiograf’ (ja, det gör det över hela världen, så vitt jag vet, det är bara Sverige som kallar det ‘Röntgensjuksköterska’ trots att man inte blir sjuksköterska alls efter den utbildningen), och när vi hade karriärdagar i skolan i typ 8:an (eller var det början av 9:an? Jag minns inte riktigt.), så var det yrkesområde som då tilltalade mig mest just att bli radiograf. Så det var med ett visst mått av nostalgi och ett leende på läpparna som jag började läsa om just den utbildningen i utbildningskatalogen, såhär lite drygt 30 år senare. Men det lustiga var att ju mer jag läste, desto mer kändes det som att det var det här jag skulle göra. Jag kunde bocka i alla boxar på vad som är viktigt för mig; research, forskning, diagnostik, och en rad andra boxar med saker som är viktiga för just mig – ja, alla boxar utom én: Att jobba utomhus. Men okej, jag kan leva med det, att vara utomhus får vara en fritidsgrej istället. Så jag funderade lite på det, kände på det, och ju mer det fick sjunka in, desto lugnare kände jag mig. Det kändes så rätt. Ett jobb där jag kan få ägna mig åt forskning och diagnostik, och där min ålder och erfarenhet ju måste vara en tillgång istället för att ligga mig i fatet…att kanske komma till ro lite i livet, att ha hemmatid och jobbtid och familjetid, och att inte behöva göra en massa stora grejer av min sidoverksamhet, utan få fortsätta ha den vid sidan om bara… Ju mer jag tänkte på det, desto mer kändes det som att ha gått från att krypa på hörntänderna under taggtråd i lera och sörja, till att komma in på ett tjusigt spa där man får den skönaste, mest avkopplande massagen någonsin. Liksom totalt avslappnad, från att ha kämpat så förbannat så länge. Det kändes rätt. Och en stor bonus är att arbetsmarknaden finns där, och att jag redan har alla behörigheter som är nödvändiga för den utbildningen.

Jag gick in på Antagning.se, och höll på att trilla av stolen (nåja, soffan) när jag såg att det fanns möjlighet att anmäla sig till sen antagning till just den här utbildningen. Så det gjorde jag. Fast jag tror inte jag kommer komma in nu i höst, för jag skickade min ansökan en bit in i augusti, vilket innebär att jag hamnar sist i kön. Alla sena anmälningar behandlas efter vilket datum de kom in, enligt come first, serve first-principen. Så jag är inställd på att söka den igen inför vårterminen, och att komma in då. Men lite, lite hoppas jag i alla fall, så klart. Tänk om man skulle ha turen att komma in redan nu??

Jag ställer i alla fall in mig på att det blir studier i 3-3½ år framöver, innan jag faktiskt kan börja jobba med radiologi, så jag letar deltidsjobb som ska gå att kombinera med studier med ljus och lykta just nu, samt onlineuppdrag inom översättningar och liknande. Jag har inga studiemedel kvar, så jag måste jobba mig igenom studierna den här gången, men det kommer gå. Och även om det så klart kommer vara krävande på sitt vis att både plugga och jobba, så känns det ändå som jag går en period i livet till mötes, där saker och ting lugnar ner sig. Och det känns riktigt, riktigt välbehövligt. Och eftersom hösten alltid har varit min nystartsperiod på året istället för nyåret, så får jag ha höstlöften istället för nyårslöften, och mitt höstlöfte får då helt enkelt bli att ta det lite lugnare ett tag framöver. Take a chill pill, och leva lite mer. Typ så.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *