Hittegods: Livslust

Hittegods: Livslust

Jag tror jag har nämnt det redan. Att jag tappade livslusten förra året, i synnerhet under andra halvan av året. Så trots att jag normalt sett inte brukar ha några nyårslöften, så känner jag att det här definitivt är något jag måste lova mig själv. Att jag ska hitta den igen, livslusten. Någonstans finns den, på en hittegodsavdelning jag ännu inte lokaliserat, det är jag säker på.

Jag hade stora planer för i dag. Sova ut ordentligt, långpromenad i strålande solsken, kanske rent av några löpsteg. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Denna evinnerliga vind ökade under kvällen och natten i går, och tog tag i mitt hus på ett sådant sätt att det ryckte och skälvde och vibrerade och gjorde märkliga läten hela natten lång. Så till den milda grad att inte ens jag kunde sova ordentligt. Jag, som är född och uppvuxen på en ö, där man verkligen har mycket vind och hus som får sota för det, jag kunde inte sova i nattens oljud. Sammanlagt skrapade jag ihop ungefär 4 timmars sömn på hela natten, men jag tror inte ens jag fick så mycket som en halvtimme sammanhängande.

I tillägg uteblev solen i stort sett helt i dag. Den glimtade till några korta stunder, men inte ihållande och knappt ens så man skulle hinna ut på trappan innan den var borta igen. Kombinationen av det och sömnbrist gjorde att det inte blev något tränat alls i dag. Istället har jag försökt vila och sova lite extra, men det inte heller det ville gå vägen i dag.

Sen eftermiddag lyxade vi till det med hämtmat, äldsta sonen och jag, för min inspiration för att hålla på i köket var verkligen obefintlig. Jag slog till på en ordentlig sallad. Gott! Sedan kurade jag ihop mig på soffan och tittade på ‘A star is born’ igen. Och det är under den filmen i dag som jag plötsligt minns den livsglädje jag hade under tivoliåren. För på den tiden var det lite som att vara rockstjärna i lokalformat att komma till en ny plats, och på speltid ägde vi världen. Det var show och det var skratt och det var sjukt mycket jobb, men det var fantastiskt, fantastiskt roligt också. Fast där de i filmen festar mest hela tiden och det är ett konstant flöde av alkohol (och annat) så festade vi uteslutande på måndagar. Måndagar kom vi fram till en ny plats, började bygga litegrann om vi inte kom fram för sent, och sedan gick vi oftast ut och käkade och tog en öl eller tre. Det var precis samma uppsluppna stämning som i filmen, fast med en familjekänsla utom det vanliga. Den saknar jag. Både den känslan och den tiden, alla resor och alla nya människor man träffade. Alla drömmar.

Gott för kroppen.

På vintrarna reste många av oss utomlands i 3-4 månader, tills det var dags att åka ut igen. En del bodde i Thailand och hade semester hela tiden, en del hade andra jobb under vintertiden. Själv drömde jag om att resa till Australien och leta opaler bland annat. Det har jag inte gjort ännu, men kanske någon dag. Måtte bränderna där upphöra snart, för övrigt…det gör ont i mig att se rapporteringarna därifrån.

Jag somnade till sist under slutet på filmen, med minnena från tiden jag reste runt i kroppen, och det gav mig ett par timmars välbehövlig vila. Det gav mig också en längtan efter att känna som jag gjorde på den tiden, inför livet, universum och allting. Så det är mitt nyårslöfte för i år. Att hitta det igen. På ett eller annat sätt.

AniLove

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *