HAMCO

Jag har alltid skrivit mycket, ända sedan barnsben. Jag läste utan problem när jag var 5, och vid 6-års ålder fick jag ibland läsa för de andra barnen under sagostunden på dagis (det fanns ingen 6-årsverksamhet på den tiden). Jag började skriva och berätta i ungefär samma veva. Mest sagor, fast inte så mycket om prinsessor och prinsar, utan jag gillade mest sagor som de Asbjørnsen & Moe skrev, och HC Andersen och så. Berättelser om huvudrollsinnehavare som var i underläge men ändå vann på list i slutänden, berättelser om troll, vittror och allehanda sagoväsen, och även sorgliga berättelser, som HC Andersens sagor ofta är. Jag ska återkomma till honom alldeles strax.

När jag gick på mellanstadiet hade jag en bästa kompis som också tyckte om att skriva. Hon och jag hittade jämt på berättelser, och så småningom började vi skriva deckarliknande berättelser om tre barn, där hon och jag var två av huvudrollsinnehavarna, plus en tredje klasskamrat som vi också hängde mycket med. Även han skrev några historier om det här gänget, men hon och jag stod för merparten av produktionen.

På den här tiden läste jag mycket Bobsey-barna och Nancy Drew bland annat. De förstnämnda hette ‘Bobbsey twins’ på engelska har jag för mig, medan Nancy Drew tydligen är Kitty Drew i Sverige (visst är de böckerna väldigt kända i Sverige också?), så det fanns ju ett tema i mitt huvud redan, så att säga. Så berättelserna vi skrev var lite åt samma håll. Och vi måste ju så klart ha ett namn också, så vi kallade oss HAMCO. De tre första bokstäverna från initialerna i våra förnamn, och så med ett co för company, för det lät coolt. Tyckte vi i alla fall. 😛

Under åren på mellanstadiet så var det inte många uppsatsinlämningar som INTE handlade om HAMCO för mig och min kompis, och det bästa som fanns var uppsatsuppgifter där man själv fick välja tema. Inte för att det spelade någon roll, för vi skrev vid sidan om skolan också, på fritiden. Men i stort sett varenda berättelse vi skrev handlade om HAMCO, och det var inga små produktioner. Berättelserna var aldrig kortare än 12 handskrivna A4-sidor, och låg ofta runt 20 sidor också. Datorer hade precis börjat göra sitt intåg i människors medvetande, men då först som speldator, och absolut inget att skriva berättelser på. Jag kände ingen som ägde en heller ännu, och hade än så länge bara sett bilder på hur en dator såg ut (hej Amiga!). Någon skrivmaskin ägde jag inte heller, för den delen. Så det var handskrivet som gällde. Det var extremt nyttigt ur dispositionsbemärkelse – du ville inte råka ut för att något händer på sidan 17 som gör att du måste ändra 9 sidor bakåt också. Nej, man behövde ha klart för sig hur berättelsen skulle disponeras innan man kunde sätta sig och skriva.

Tyvärr har jag inga av de där berättelserna kvar i dag. Synd, för det hade faktiskt varit roligt att se. Dels för att jag för länge sedan glömt innehållet i alla de där berättelserna, och dels för att det vore kul att se med dagens ögon hur bra jag egentligen var då. som 10-12-åring. Att jag hade talang vet jag, men jag har ingen egentlig uppfattning om hur mycket. Det var aldrig någon som berättade det för mig. Visst jag fick jämt högsta betyg på de där berättelserna, men det var också allt. Det gav mig ingenting att ta fasta på. Var det något att satsa på när jag skulle bestämma vad jag skulle bli när jag blev stor? Om någon hade sagt till mig då att jag hade talang för att skriva och att det kanske vore något för mig att syssla med när jag blev stor, så hade jag satsat på det. Men det dröjde många, många år ännu innan jag fick den feedbacken.

Jag skulle återkomma till HC Andersen, sa jag. Jag har faktiskt översatt en av hans sagor till svenska! Dock tror jag inte den blev utgiven, för jag har inte sett den. Det berodde dock inte på mig, utan hade helt andra skäl. Och förlaget som anlitade mig att göra det finns inte längre i dag, så jag vet inte vad som hände med rättigheterna till den sagan. Kanske borde jag kolla upp det…? 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *