Grötigt värre

Nya tag med att bryta insomnian under natten som var. Jag laddade ordentligt genom att vara uppe länge, sparka igång en sleep-playlist på Spotify, dra igång min TENS, och lyxa till det med min favorithandkräm och en stunds nöjesläsning. Bästa tänkbara sänggående, helt enkelt.

Det blev lite bättre. Jag läste en stund, körde några olika program med min TENS, och till sist slumrade jag till. Enligt min sportklocka har jag sovit 9½ timme i natt, men det stämmer inte. Jag låg kanske stilla så länge, men jag sov definitivt inte så mycket, för jag har varit helt slut i dag och inte ens i närheten av utvilad. Men det går ändå åt rätt håll, och jag har goda förhoppningar om att den kommande natten ska kunna vända saker och ting tillbaka där de ska vara.

Det har inte varit så mycket andra aktiviteter i dag, kroppen är slutkörd och huvudet grötigt. Men jag fick ett samtal som var lokalt, och som jag efter en kort tvekan svarade på. Normalt sett svarar jag inte i telefonen alls, vill man nå mig får man skicka sms. Men nu gjorde jag det ändå, trots att jag var som en amöba i skallen.

Människan i andra änden visade sig ringa med anledning av ett undersköterskejobb jag sökt här i kommunen. Jag tyckte det var lite udda att hon ringde för att boka en intervju, för jag tycker det vore betydligt lämpligare att mejla om den saken. Hallå, det är trots allt år 2020 nu.
Det visade sig dock vara värre ändå – hon ämnade hålla telefonintervju med mig sådär rakt upp och ner, fast hon glömde säga det förrän hon var halvvägs in i alla sina frågor. Tjoflöjt…med skriande sömnbrist och fullständigt oplanerat var det alltså bara att försöka samla sig tillräckligt för att kunna svara någorlunda koherent på frågorna. Och på tal om intervjufrågor – vem är det som kommit på det där standardformuläret som alla använder? Seriöst? Det är ju för det första så sjukt dåligt att jag kvider själsligt när jag måste besvara dessa urkorkade frågor, och för det andra undrar man ju vad motparten har för kompetens för att avläsa något som helst meningsfullt ur det hela.

Nåväl, jag tog mig igenom det hela, och fick en mejladress jag kunde skicka referensernas kontaktinformation till. Sedan var det dags att lista ut dagens middag. Just den biten är ett ständigt farthinder när det är bara 24-åringen och jag hemma, och vi spårar dessutom alltid ur i diskussioner kring allt möjligt annat när vi ska försöka fatta beslut om vad vi ska äta. Och jodå, vi kör med matsedlar ibland också, men är man så trött på matlagning som jag för det mesta är, så hjälper inte det heller. Inte när man bara vill ha det ur vägen så snabbt som möjligt, och det handlar om två personer som egentligen vill äta vitt skilda saker. Jag vill väldigt gärna äta nyttigare och mera plantbaserat, medan 24-åringen är en kött- och potatiskille med stor förkärlek för pasta, pizza och såna saker. Inte för det, jag gillar också pizza och pasta, jag kan bara inte äta det i lika stor utsträckning som resten av familjen, eftersom min kropp inte hanterar det lika väl som hans och de övriga barnens gör.

I dag slutade det med laxwrap för min del (mums!) och hämtpizza för honom. Snabbt och enkelt för båda parter att lösa, liksom.

Laxwrap.
Mums!

Sedan beslöt jag mig för att testa grötsemla, ett recept jag varit nyfiken på hur länge som helst. Det skulle vara en lite nyttigare semla, gjord som en sorts havregryns- och bananbaserad gröt som man skulle grädda i ugnen i en kvart, och sedan gör man en mandelmassa på i huvudsak dadlar och mandelmjöl, och till sist toppar man med kokosgrädde.

Grötsemla!

Jag bestämde mig för att göra min i mikron istället, så jag skyfflade allting i en mugg istället för en portionsform, och körde 2 minuter på hög effekt. Sedan gjorde jag i ordning de andra grejerna, och testade. Och jag måste säga att själva grötsemlan är det som skiljer sig mest från originalet, vilket inte var något negativt egentligen. Jag är inte superförtjust i semlebullarna, och jag vill oftast mest bara ha smaken. Däremot blev det väldigt mastigt med en hel banan och havregrynen. Godast var mandelmassan, som smakade i stort sett precis som vanlig mandelmassa! Kokosgrädden kände jag inte så mycket smak av alls, och allting sammantaget tycker jag absolut det här är ett bra substitut för vanliga semlor. Ja, om det nu inte är viktigt att det är en bulle med allt det där emellan, förstås. Dessutom känner jag mig inte alls så överfull som man tenderar att göra efter att ha ätit en hel semla, trots den mastiga banan-havregrynsbakelsen. 🙂

Ja, mer spännande än så blev det inte i dag. Jag ska förbereda sänggåendet, för jag är allt bra grötig i huvudet fortfarande, men eventuellt försöker jag se klart tredje avsnittet av GoT’s åttonde säsong. Känner mig fortfarande lite mättad på den serien efter att jag bingetittade på S01-07 mer eller mindre i ett svep hösten/vintern 2018.

Hur som helst, håll gärna en tumme för ordentligt med skönhetssömn i natt, för OJ, vad jag behöver det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *