Gott nytt år!

Jag har under de senaste dagarna funderat lite kring huruvida jag skulle skriva någon sorts krönika över det gångna året och det gångna decenniet. Men nä. Ärligt talat, det har varit så mycket som varit tungt, så jag har ingen som helst lust att varje sig minnas det eller dyka ner i det igen. Ju snabbare det kan förpassas in i glömskan, desto bättre.

Inte därmed sagt att det inte funnits bra saker också. Det har det. Det har funnits saker som varit sådär vardagsbra och det har varit saker som varit grymt bra, och det har varit saker på hela skalan däremellan. De minns jag gärna. Som att jag blev utgiven författare, jag fick min efterlängtade universitetsutbildning, jag lärde känna en hel bunt fantastiska människor, och jag hade en drös häftiga upplevelser. Det bär jag med mig vidare.

Sedan funderade jag på om jag skulle skriva ner någon sorts framtidstankar, men inser att jag har lite svårt att göra det just nu. Inte för att jag inte tror på framtiden, utan därför att jag står vid ett sådant enormt vägskäl i livet just nu och har inte kunnat staka ut en specifik riktning ännu, och därför är det svårt att göra en specifik plan. Så vad skriver man då sin nyårskrönika om?

Det är en väldigt bra fråga. Några hållpunkter har jag ju, som exempelvis att jag under 2020 vill hitta livsglädjen igen. Den tappade jag fullständigt under andra halvan av 2019. Puts väck liksom. Inte så att jag gått runt och funderat på att ta livet av mig, utan att jag hade svårt att komma på något bra skäl att fortsätta leva. Så det är det första jag vill åtgärda.

Nästa punkt på listan är att staka ut en väg vidare. Nu har jag ju hamnat i den märkliga sitsen att jag är högutbildad och har massor av erfarenhet både inom retorik, kommunikation och fysisk säkerhet, men jag får inte ens komma på anställningsintervju på något av de jobb jag söker. Mina jämnåriga vänner säger sig uppleva samma sak. Att åldersdiskrimineringen i Sverige lever och frodas råder det ingen större tvekan om. Samtidigt vill jag ju inte egentligen vara anställd, utan helst driva eget, och då på ett sätt som gör det möjligt för mig att resa runt i världen och utöva mitt/mina yrken. Att sitta på kontor har jag aldrig trivts med, och jag kommer undvika det i möjligaste mån hädanefter. Nackdelen med att driva eget dock är att det kostar en hel del att bygga upp en återkommande kundstock. Det är medel jag inte har. Alls.

Ett av de alternativ för framtida yrken som seglat upp senaste veckan har varit att helt enkelt skola om sig till frisör. Det är något som faktiskt bockar av en hel del av de saker jag gärna vill få in i mitt yrke, som exempelvis kreativitet och att inte vara stillasittande. Två önskesaker för mig, det. Samtidigt vill jag fortsätta färga garner och designa, men ser det fortfarande mest som en bisyssla, eller möjligtvis som något jag kan kombinera med något annat. Frisör skulle faktiskt funka att kombinera med det, så det är ju en fördel.

Ett helt annat alternativ är att studera till röntgensjuksköterska. Det är absolut ett tänkbart yrke för mig, men det har dels nackdelen att jag aldrig kan ta jobbet med mig och att jag måste sitta på skolbänken i tre år, utan att ha några studiemedel jag kan använda för att skola om mig så länge. Fördelen med det jobbet, är att liksom för frisörer så är framtidsutsikterna mycket goda, och jag tror jag skulle tycka om det väldigt mycket. Så just nu är det de två alternativen som står högst upp på listan. Nå, i sanningens namn står det inte så mycket annat på den där listan just nu, förutom att vara kreativ egenföretagare. Jag börjar liksom få slut på saker jag kan tänka mig att göra som ligger utanför det kreativa området. Det är liksom bara röntgengrejen kvar nu. Allt annat handlar om att jobba kreativt på något sätt.

Kanske är det svaret på frågan om vad jag ska bli när jag blir stor. Jag har hela mitt liv vetat att jag ville jobba kreativt, men jag har aldrig sett det som något jag kunnat satsa på enbart. Jag har alltid känt att jag behövde gardera mig med tunga utbildningar och jobb som sätter makaroner på bordet, eftersom det är svårt både att få jobb och skapa sig jobb i den kreativa fåran. Det är ju dessutom som om man är lite mindre värd än andra människor om man vill skriva böcker eller färga saker eller vad man nu vill syssla med i kreativ väg. Som om man bara är en flummig varelse utan riktig mål och mening. Så jag har försökt köra safe, försökt skapa det där säkerhetsnätet som skulle fånga upp mig den dagen jag börjar svänga mer mot de kreativa sakerna, ifall det inte skulle fungera och jag skulle behöva något att falla tillbaka på.

Det har inte fungerat alls. Jag kunde inte skydda mig mot åldersdiskrimineringen i det här landet, och det faktum att årtalet jag föddes gör att jag inte ens får komma på intervjuer. Det gör att jag känner mig lite handfallen just nu. Mellan inkomster, utan rätt till ersättning från något håll, och med en enorm besvikelse över svenska myndigheter och instanser som skulle utgöra mitt ekonomiska säkerhetsnät, men som i själva verket visat sig vara falska och nerlusade med människor som ljuger en rakt upp i ansiktet. Mitt förtroende för svenska myndigheter och instanser av det slaget är fullständigt obefintligt. Och det är det huvudsakliga skälet till att jag vill återta mitt norska medborgarskap, och därefter säga ifrån mig det svenska, som en symbolhandling gentemot svenska staten. Från 1. januari kommer en ny norsk lag som gör det möjligt för oss som sa ifrån oss vårt norska medborgarskap för att bli svenska medborgare och även kunna rösta till svensk riksdag, att begära vårt norska medborgarskap tillbaka, och att ha dubbla medborgarskap. Ansökan kan göras från 3. februari, men kostar 2700 kr. Det kommer jag inte ha råd med då, men så fort jag har möjlighet, så ska det norska medborgarskapet återtas.

En annan sak som ligger på tapeten inte i år, men under det kommande decenniet, är en önskan om att flytta till Kanada. Eller Kanada i första hand, om inte annat. Norge är ett annat alternativ. Eller att bara ha en bas någonstans, och att resa runt som nomad. Vi får se. Samtidigt kan ju mirakel hända, och konungariket Sverige ta sitt förnuft till fånga igen såpass att det går att leva och verka i det här landet, fastän man är äldre än 20 och dessutom invandrare. Vi får se. Just nu står i alla fall Kanada och Norge väldigt högt upp på listan över länder jag gärna skulle lägga mina skattepengar hos, medan Sverige känns som ett väldigt unket och ovärdigt land på myndighetsnivå.

Jag antar att jag behöver adressera frågan om en eventuell framtida kärlek också. Där är mina förhoppningar som följer: Nej, nej, nej, NEJ, vill inte, nej tack, över mitt lik, nej. Nej. Nej.

Typ så. Jag vill helt enkelt inte. Jag orkar inte. Jag har gjort mitt. I’m done. Jag har haft så otroligt mycket otur på den fronten i hela mitt liv, och jag orkar inte med mer.

Slutligen. Sol. Kan vi få lite mer sol nu, tack!?? De senaste månaderna har varit så extremt solfattiga att till och med jag börjar känna mig undernärd på dagsljus, och överdoserad på det här gråa, blöta skitvädret vi haft i flera månader. I går fick vi sol i flera timmar, allt dagsljus var riktig sol i går, och jag kastade mig ut och tog en ljuvlig powerwalk. Planen var att göra samma sak i dag, men i dag är det åter till det där grå, träliga, hopplöst deprimerande, och min lust att över huvud taget öppna ytterdörren är fullständigt bortblåst. Undra på att man vill färga allt man ser och bingetittar på videos om hur man gör regnbågsfärgat hår… Jag som älskar färg, jag dör ju invärtes när jag tittar ut genom fönstren på allt det där tröstlösa. Som tur är ska det bli sol både i morgon och övermorgon, och kanske lite på lördag också. Sedan är det visst åter till allt det grå igen. Jag tror jag spar dagens powerwalk till i morgon, jag har ingen som helst lust att gå ut i dag. Men i det hela och stora, så är väl ett av de få spikade målen för i år att jag ska hitta tillbaka till löpglädjen igen, och ta mig ut och springa regelbundet. Jag tappade liksom det med under andra halvan av 2019.

Jaaa, hörni. Det var väl ungefär så roligt som det här blogginlägget blev. Mest bara en massa lösa trådar och en massa frågor om framtiden som inte har några svar. Men ibland kan det ju bli så också.

I dag blir det mest en lugn dag här, med vila och ännu mer mat. Gårdagen var också lugn, och jag njöt hejdlöst av bristen på smällare och raketer hela dagen i går också. Kl 16:30 först hörde jag den första raketen! Hurra! Och vid 12-slaget på kvällen dundrade det på med fyrverkerier ute, men det hela var över på typ 7 minuter och det var bara låga fyrverkerier. Alldeles lagom för min smak, det. 😀 Första nyåret på 30 år som jag inte har andan i halsen och skenande puls eftersom jag är livrädd för vad den alkoholpåverkade fjanten i andra änden av fyrverkeriet ska hitta på. I år var riskerna betydligt mycket mindre att någon skulle råka tända eld på mitt hus, eller försätta någon i fara. Ljuvligt!

I övrigt handlade det mest om mat och vila i går också. Jag gjorde Zeina’s basilikakyckling, som var galet god, och vi hade lite tunnbrödsrullar med färskost och julskinka till förrätt, och frozen champagne salad till efterrätt. Den sistnämnde kunde man med fördel ha tagit fram typ en timme innan maten, och inte 20 minuter som jag har för mig det står i receptet, för OMG vad hårt frusen den var. Men gott var det! 🙂

Nyårsmiddag in the making.
Enda bilden jag lyckades ta på efterrätten.

Året avslutades så klart också med traditionsenligt krossande av pepparkakshus, som numera ser ut så här:

Pepparkakshusen, släden och renarna har återigen blivit byggsatser. Eller snarare tuggsatser, kanske.

Jahanej, om man skulle ta en liten tupplur på soffan innan det ska snickras mat igen? Eller ska i år bli året då jag faktiskt tittar på Ivanhoe?

Det enda vi vet med säkerhet är att 2019 är numera ett finished object, 2020 ett work in progress, och att jag går in i det här året med ovanligt många frågetecken. Det blir spännande att se vilka svaren är, men det får vi återkomma till för varv de dyker upp. Gott nytt år!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *