Första dagen i mitt nya liv & en oväntad överraskning

Nåja, det var allt en sanning med massor av modifikation, men det är i alla fall första dagen med min nuvarande planering, om inte annat. Och det gick åt pipan innan dagen ens hade börjat. 😛 Jag råkade väcka mig själv efter 2½ timmes sömn genom att kräkas, av alla saker, vilket helt klart är ett mindre kul sätt att vakna på. Men man får skylla sig själv när man stoppar i sig en massa godis alldeles innan sovdags, tänker jag. Som tur var, så var det inga jättemängder heller, jag räddade alla sängkläder till exempel och behövde bara byta tröjan jag hade på mig, men retfullt var det ju ändå. Och svårt att somna om blev det också, så klockan hann nog bli 6 i alla fall innan jag däckade igen.

Det gick sådär att vakna 9:30, som jag hade tänkt. Rumphuggen sömn och inte tillräckligt många timmar totalt, plus att jag ju redan har ett sömnunderskott på grund av sömnstörningsvurpan som inte riktigt gått till sig ännu, så jag kom inte upp som jag hade tänkt mig. Det dröjde till tio över tio innan jag lyckades häva mig ur sängen, och vid det laget var jag ju redan 40 minuter sen i förhållande till dagens planering. Tur att det inte är hugget i sten, det hela, och att det inte var något superviktigt jag hade lagt in i almanackan på morgonen. Det var bara disken som kom igång lite senare än tänkt, och likaså mitt arbete med att översätta och korrekturläsa mönstret till Örebrovantarna. Ingen ko på isen, liksom, bara att ta tag i det när jag hade fått upp ögonen. Sen hämtade jag in de där 40 minuterna senare under dagen ändå, när annat jag hade planerat gick snabbare än jag hade räknat med.

Örebrovantar och Baby Yoda-figurer.

I morgon ska Örebrovantarna få en sista korrekturläsning, sedan kommer mönstret publiceras på lördag förmiddag, är min plan. Sen, om allting håller och jag inte blir bokad på jobb i helgen, så tänkte jag skriva ihop mönstret på Baby Yoda-figurerna och lägga ut som gratismönster på söndag kväll (om du undrar varför det ska vara ett gratismönster, så finns svaret här).

Jag har även gjort en hel del research inför nästa par vantar i ordningen; Kirunavantarna. Jag var lite bekymrad för hur det skulle bli att hitta landmärken och liknande där uppe nu, för de har ju rivit halva stan och flyttat den, men det verkar gå att få ihop till ett vantmönster ändå. Jag ser fram emot att börja yxa ner motiven i vantmallen, och att provsticka de första vantarna. Och till Kirunavantarna skulle jag gärna få översatt mönstret till samiska också, utöver att ge ut det på engelska och svenska. Det känns ändå rimligt att göra det, och jag hoppas jag hittar någon som kan hjälpa mig med det sen.

Jag gjorde en snabb överslagsräkning i dag också på hur stor den där vantboken kommer bli i slutänden, och det ser ut till att det blir en tegelsten på minst 300 sidor(!)…. 😮 Good heavens, det blir ju rena encyklopedin! Till storleken, om inte annat. 😛 Men jaja, varför inte?

En annan sak jag gjorde i dag var att göra en matsedel för den kommande veckan. Det är alltid så befriande skönt att ha det, eftersom jag inte tycker om vardagsmatlagning och alltid tappar en jäkla massa tid på att komma på vad vi ska äta, att hitta något alla vill ha, att handla, och att tillverka maten. Det är såna enorma evighetsprojekt det hela, och det blir jag ju inte direkt vänligare inställd till vardagsmatlagningen av. Så nu blir det matsedlar igen, och jag ska försöka komma undan med att handla bara två gånger i veckan, även om vi egentligen har ett alldeles för litet kylskåp för det (jag skulle verkligen behöva ha ett kylskåp som det inte är frys i också). På så vis spar jag både tid, irritation och frustration, pengar och bensin. Och så är det bra att inte behöva gå på affären så ofta i pandemitider, så klart (fast jag handlar i stort sett bara på udda tider, och det är sällan jag ser mer än 5 andra personer som handlar inne på affären då).

Matsedel för den kommande veckan. Och ja, jag behöver verkligen en ny färgpatron till skrivaren. 😛 Den är inte bara dålig, den har varit kass i stort sett sedan jag köpte den, och jag borde väl strängt taget ha reklamerat den på en gång. Men jaja.

På tal om mat och sånt, så fyller jag ju år på fredag, och tänkte att jag skulle göra en tårta då, och såna där minidonuts doppade i socker och kanel. Tårtan tänkte jag skulle bli en gräddtårta bara, dekorerad med de der vansinnigt goda gelétopparna som bara finns i Norge. Men så fick jag i kväll för mig att det vore roligt att göra en sån där fromagetårta som var så supervanlig när jag växte upp i Norge. Inte för att jag var jätteförtjust i dem egentligen, jag fick bara för mig att det vore kul att göra en sån. Jag försökte hitta en bild på den typen man gjorde när jag växte upp, men lyckades inte hitta en. Däremot lärde jag mig att den egentligen heter Charlotte Russe (oklart varför) och tydligen komponerades av en fransk köksmästare eller nåt sånt vid det franska hovet någon gång kring artonhundrabrödbrist (ibland är det rent fantastiskt hur påläst jag är, host…).

Hur som helst, jag hittade en annan variant än den jag minns, som gjordes i springform, och där man lägger skivor av rulltårta i hela botten på formen och runt om längs kanterna. Sen häller man i fromagen, och så in i kylen med den bara. Den jag hittade bild på nu är tydligen gjord i en skål istället, så att den blir välvd, men principen är ju den samma.

En Charlotte Russe. Bild lånad härifrån.
Charlotte Russe-tårtbit.

Nu blir det ju lite tufft med två tårtor och en massa minidounts till fyra personer, men å andra sidan…why not. Det bestämmer jag ju faktiskt alldeles själv. Om jag vill ha två tårtor på min 48-års dag, så är det ju ingenting som hindrar mig. Jag kan ju exempelvis välja att fira 2×24 år istället, och då är det ju fullt rimligt att ha två tårtor. Eller så struntar jag alldeles i vad som är rimligt, och gör två tårtor för att why the heck not. Dock… Det finns en sak som väger in och som gör att jag inte är alldeles övertygad, och det är att jag tycker det blir så vansinnigt mycket fromage. I förhållande till rulltårtan, alltså. Så då funderar jag på om jag skulle istället göra ett gäng mindre fromagetårtor, och bara använda mindre skålar. Det måste ju funka! …eller? Jo, det borde fungera. Jag har några skålar jag tror skulle passa bra. Och nu när jag klurat lite på det där, och hunnit bli lite extra pepp på att göra mini-Charlotte Russe-tårtor, så blir jag nog tvungen att göra just det. Ja. Så får det bli.

Tur jag redan slängt vågen över balkongen… 😛

Jag hittade förresten en annan tårta som jag tyckte var lite festlig också, och som jag funderar på att göra en variant på till typ midsommar eller så. Ja, det var mest dekoren jag gillade förstås, jag har inte riktigt klart för mig vad det är för sorts tårta egentligen.

Tårtinspiration. Bild lånad här.

Jag återkommer med rapport på fredag om vad det blev. 🙂

I dag har jag haft lite norsk dag också, för det blev norska kjøttkaker med brunsaus, erterstuing och potatis till middag. Så gott! Syrran hade skickat flera paket med norsk erterstuing till mig, så jag slapp koka från grunden själv – och ärligt talat är det ju de där påsarna jag minns från jag växte upp. 😛

Erterstuing och kjøttkaker i brun saus på g.
Det här är lika norskt för mig som köttbullar och makaroner är för en svensk.

När maten var avklarad var det meningen att jag skulle sy i ett par timmar. Det blev istället till att jag pratade en stund med min kompis E online, som har haft ett riktigt jobbigt 2020 på olika sätt. Ibland får man helt enkelt prioritera, ni vet. Så vi pratade om stort och smått, han berättade om en del av de bekymmer han hade haft, bland annat hade han haft mycket med huset och så. Jag sa att jag hade haft det lindrigare på den fronten åtminstone, det var i stort sett bara spolbilen jag behövde ta hit i höstas som hade inneburit någon större olägenhet för mig. Sen nämnde jag i förbigående att jag dock inte hade haft råd att betala de tre tusen den räkningen gick loss på ännu, och att det är ju inte alltid så lätt att få ihop allting när man jobbar som timanställt vårdbiträde. Vi pratade vidare om hur man kan hantera dementa personer, en problematik han brottas med bland annat, och vi pratade om allt möjligt annat. Catching up, helt enkelt, för vi har inte pratat så mycket det senaste året, av förklarliga skäl.

Han frågade mig om jag hade samma mobilnummer fortfarande, och jag tänkte för mig själv att vad nu – han vet ju att jag inte tycker om att prata i telefonen, och även om det var trevligt att prata en stund online, så var jag inte så sugen på att sitta i telefonen. Så jag svarade att jodå, det har jag, men att det som vanligt är sms som gäller, eftersom jag fortfarande är lika vrång på det här med att prata i telefonen. Han sa inget om det, så jag tänkte att han nog fattade att jag inte var pepp på att prata i telefonen, åtminstone inte just nu. Sen plingade det plötsligt till i mobilen, som låg bredvid mig. Då hade han swishat en krona. Jag blev full i skratt, för det var en sån knasig grej att göra. Jag tänkte att han ville vara rolig och typ säga att nu behövde jag bara 2999 kronor till den där räkningen i alla fall, för det vore just den sortens humor vi kan ägna oss åt emellan varven. Sen plingade det igen. Och den här gången skickade han 3000 kronor(!).

Jag dog nästan. Alltså, DET är inte likt honom att göra. Han är inte den som kastar ut pengar till höger och vänster, och det har aldrig ens fallit mig in att be om att låna ens en tjuga av honom, helt enkelt för att det aldrig har varit aktuellt i vår relation. Han har själv haft sin beskärda del av ekonomiska jobbigheter, så det är snarare så att det är en av sakerna som kopplar samman oss. Vi har haft liknande svårigheter, helt enkelt. Så när han nu plötsligt skickade 3000 kronor – den första kronan var bara ett test för att se om det fungerade – så var det en TOTAL överraskning. Det var en julklapp till mig, sa han. Bara sådär. För att han kunde. Och lite senare sa han också några saker som i princip gick ut på att det kändes bra för honom att få ge mig det, att själv få känna att han kunde hjälpa mig, efter att ha haft ett tufft år. Jag förstod precis vad han menade. Så kan jag också känna, att jag skulle vilja hjälpa någon annan när de har något hänger över sig, och att det skulle vara skönt att få känna att man kunde hjälpa. Så efter lite fram och tillbaka så var det ju bara att tacka så mycket för den fullständigt oväntade, fantastiska julklappen. Helt galet! Jag har då verkligen inte gjort rätt för att ha så fantastiska vänner som jag har. Inte en chans. Men oj, vad jag ska återgälda den dagen jag har möjlighet! Skriver jag den där bestsellern jag alltid tjatar om, så ska jag ta med allihop till Karibien! I ett halvår – minst! Eller nä, jag ska baske mig köpa dem en varsin Karibisk ö. Om det går. En liten holme med en palm i alla fall?

Skämt åsido, det där var så osannolikt så det finns inte. Hade någon sagt att min helg skulle avslutas med en sån galet stor julklapp, så hade jag aldrig trott på det. Inte en chans. Men det hände, och jag har betalat den där räkningen jag haft så dåligt samvete för (killarna på spolbilen är så fantastiskt bra, och att behöva skjuta på den räkningen har känts riktigt surt), och…ja. Vilken avslutning på helgen! Inte klokt. Verkligen, verkligen inte klokt.

Hur som helst, jag borde ha vart i säng för länge sedan, men jag behövde blogga av mig lite först, så att säga. Nu får det dock bli en djupdykning ner bland sängkläderna, så jag orkar upp i morgon och ta tag i ungdomarnas skolgång. I morgon brakar det loss för 17-åringen, som vi ännu inte fått klart för oss om han ska plugga på distans eller ej, men vi kör distans i morgon i alla fall. Och så är det möte på 15-åringens skola på förmiddagen, som jag inte har ett dugg lust att åka på. Förhoppningen är att även de ska ta till vett och låta honom studera på distans, och att jag på något magiskt sätt ska lyckas motivera båda två att faktiskt få undan sitt skolarbete och bli av med grundskolan en gång för alla. Håll gärna en tumme för det.

Överraskad kvinna i snö. 😛

2 kommentarer

  1. Wow bästa E!!! ⭐

    Och Mmmm fromage har jag inte ätit sedan jag var liten 😛❤

    1. Author

      Ja, det där var helt galet. Jag har loggat in på mitt bankkonto flera gånger i dag bara för att kolla att jag inte bara hade inbillat mig allting, haha!

      Inte jag heller… Jag tyckte inte ens speciellt mycket om det, men nu får det bli fromage i alla fall. 😛 Förbaskade pandemi – jag hade gärna delat med mig av den annars. Men å andra sidan är det ju över 30 år sedan jag gjorde det senast, så det kanske är bra att få öva lite först. 😉 Vi får ta en ordentlig tårtfika sen när vi får umgås ordentligt igen! 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *