Fallet Nathan

Någonstans i periferin har jag anat att något hade hänt, men inte fått fatt i vad det rörde sig om. Jag letade inte heller, eftersom det hela föreföll vara av skvallerkaraktär, och jag avskyr verkligen skvaller. Skvaller är för det mesta påhittade fakta som oftast inte har något som helst med verkligheten att göra, eller åtminstone ytterst lite, och för mig är det därför något av det mest ointressanta som finns. Och obehagliga, eftersom jag under många år var föremål för den typen av “sanningar” trots att jag inte hade gjort något som helst för att faktiskt förtjäna det. Det förutsattes bara att jag skulle vara på si eller så sätt, utan att någon brydde sig om att ta reda på om så var fallet.

Sent i går kväll dök det upp en video på YouTube från en stickdesigner jag följt under några år. Han heter Nathan, är en lyckligt gift brittisk homosexuell man, som sedan snart ett par år tillbaka även haft HIV. Han pratar ofta och mycket om inklusivitet, att alla ska vara med, och att man helt enkelt ska vara en schysst människa. Och när diskussionerna inom stick-communityt tog fart förra året, om inklusivitet och BIPOC (Black and Indigenous People/Person(s) of Color) , så stöttade han självklart det, och skapade till och med en hashtag kallad Diversknitty.

Fast forward till ett år senare, i juli i år. Då skrev Nathan en uppföljningspost på sin Instagram, med en väldigt fyndig dikt han hade skrivit, på samma tema och med uppmaningen att vi ska hålla god ton i våra diskussioner. Att han åsyftade hela stick-communityn fanns det ingen som helst tvekan om, och det fanns absolut fog för hans vänliga (på alla sätt och vis) uppmaning. För det har funnits en del som har skorrat i de där diskussionerna som har pågått. Dels har tonen bitvis varit ganska aggressiv, och dels har jag reagerat lite på märkligheter som hur amerikansk-afrikanskättade kvinnor hävdade att om jag som vit person vill göra rastaflätor, så är det cultural appropriation, det vill säga att man “tar sig till rätta” av en annan kultur på ett negativt sätt, samtidigt som de i nästa andetag vill sticka norska lusekoftor, “för de är ju så snygga”… Inte helt genomtänkt resonemang där, kan jag tycka, men okej. Korttänkta kan vi alla vara ibland.

Det som dock har varit påtagligt är alla troll som dök upp i de här frågorna, och som hetsigt drev frågorna om BIPOC och hur viktigt det är att även mörkhyade personer syns i allt från stickmönster till sociala medier, och som gjort sig själva till krigare för Den Ende Sanningen och som urskiljningslöst driver dessa frågor till envar tid. Det som är mest intressant här är att de som i störst utsträckning drivit dessa frågor och som aktivt piskat upp stämningen i sociala medier INTE är BIPOC, utan vita kvinnor i första hand. Och vi pratar inte om att de driver sakfrågor på ett aggressivt sätt, utan de attackerar alla kända mer eller mindre kända stickare och designers som har en tydlig närvaro i sociala medier, och dissekerar det de säger baserat på grundantagandet att deras tolkning är den korrekta. Och det är aldrig en tolkning som är till fördel för författaren av posten.

Det var det som hände Nathan när han postade sin dikt och vänligt uppmanade stickcommunityn att visa varandra respekt. Dessa ryttare för Den Ende Sanningen red in i samlad trupp och dissekerade hans ord, och hävdade att han riktat sig till de som var BIPOC, och bara dem. Han anklagades för att försöka sätta tonen för vad som fick sägas och att man inte fick vara arg och upprörd över orättvisor, osv. Och det var fortfarande i huvudsak vita kvinnor som ledde drevet. Företagsamma kvinnor som handfärgar garner, designar, och vars saker jag önskat mig, som nu visat sig vara fruktansvärda troll.

Drevet fortsatte under 10 veckor, från juli och fram till nu i höst. Nathan drabbades av en shitstorm utan dess like under dessa veckor, gjorde sitt bästa för att navigera igenom det hela, misslyckades eftersom drevet fortsatte hävda tolkningsrätt på allt han sa, och bröt till slut ihop fullständigt. Allt han anklagades för var så tvärt emot allt han är och allt han står för, och det var de som inte drog sig för kommentarer i stil med att han borde raderas. Han borde dö och försvinna. Så när Nathan till slut bröt ihop och bara ville dö, så fick hans make köra honom till psykakuten. Nathan hade gått sönder fullständigt som människa.

Han behövde inte läggas in, utan några timmar senare fick han åka hem igen. Han hade åtaganden ett par dagar senare som han inte ville avboka på så kort varsel, och trots att lusten att genomföra var obefintlig, så var det ändå ett åtagande han hade gjort, och han behövde pengarna. Så han åkte till en stickfestival, där han bland annat var keynote speaker, samt undervisade ett par klasser. Efter hans keynote kom det en kvinna fram till honom och frågade hur det var med honom, och han svarade ungefär att ‘åh, du vet, det har varit lite tufft på sistone…’, och när han gör det så förstår han av minen på kvinnan framför honom att det här inte är någon som är vänligt inställd. Det slutar med att han tappar det fullständigt och skriker åt kvinnan att gå därifrån, att försvinna bort från honom. Han är fortfarande fruktansvärt skör efter de gångna 10 veckorna, och har kollapsat bara två dygn tidigare.

Nästa dag skulle han till Yarningham och undervisa där, samt ha ett bord där han skulle signera böcker och sälja lite mönster osv. En av arrangörerna hade blivit en vän på en professionell nivå, och hade sedan några månader även varit hans assistent och skött en hel del administrativt arbete åt honom online. Han hade fullt förtroende för henne, och hon hade tillgång till hans mejl, kreditkortsinformation och en massa annat. Han skickade ett meddelande till henne kvällen innan och frågade om det fanns några indikationer på att det skulle kunna hända något där, för han kände sig otrygg. Återkopplingen han fick var att de inte hade märkt något, och sedan i en bisats att de så klart inte kunde veta säkert, men om han kände sig otrygg så kunde de avboka en del av hans åtaganden där. Nej, om du säger det är lugnt, så litar jag på det, svarade Nathan, och nämner även att han sitter i bilen på väg dit och att han fortfarande inte fått information om vart han skulle bo, och att han inte heller hade fått några tågbiljetter och därför hade fått ta bilen (det var den här kvinnan som skulle boka detta). Det hela slutar med att han bokas in på ett billigt, äckligt BnB.

När han kommer till mässan nästa dag, så undviker den här kvinnan honom fullständigt. Han ser inte heller till den andra arrangören, eller dennes dotter, som är medarrangör. Han tycker det är lite märkligt, men tänker att de är väl stressade och har fullt upp. Till sist dyker kvinnan upp, och han får en väldigt stel kram, och han inser att något har hänt och att vänskapen tydligen har tagit stryk på något sätt. Hon försvinner iväg, och han hinner signera ett par böcker innan helvetet bryter loss. Den tredje personen i kön är en av de övriga utställarna, och hon är rasande över att han är där, och attackerar honom verbalt, mycket högljutt. Hela lokalen tystnar medan hennes anklagelser haglar, och Nathan försöker stoppa incidenten genom att säga att han mår inte tillräckligt bra mentalt för att ta sådana diskussioner just nu, men det är som att hälla bensin på öppen eld. Han står nu på sidan av bordet, så att det inte längre är emellan dem, men det är fortfarande en bra bits avstånd. Och nu återvänder arrangören, som även är hans assistent, knuffar honom hårt i bröstet och ska ta bort honom ur situationen. När han ifrågasätter varför eftersom det var den andra personen som gav sig på honom, så får han svaret att han är den som är högljudd. Nu kommer även dottern till den andra arrangören, som alltså är medarrangör, och tar Nathan i handen och leder bort honom.

Allt detta exploderar i de sociala medierna, och den pågående shitstormen blir sju resor värre. Nathan anklagas nu bland annat för att ha fysiskt attackerat den konfronterande kvinnan. Nathan får också reda på, av medarrangören som ledde bort honom, att de hade fått veta samma morgon att den här utställaren hade för avsikt att konfrontera honom på det här sättet, och att de aktivt beslutat att inte göra något åt det hela, utan bara låta det hända. Nathan var dessutom bokad på en rad olika arrangemang framöver, och samtliga utom två avbokar. _Samtliga_ utom två. Många av dem därför att de är rädda för drevet där ute, och vad de kan göra mot dem i nästa steg, och en del för att de kastar sig med berått mod på hat-vågen mot Nathan. På ingen tid alls har han förlorat hundratusentals kronor i inkomst, uteslutande på grund av rykten och människor som använder retorik på det absolut fulaste sättet tänkbart (och här ska man ha i åtanke att jag är universitetsutbildad retoriker, så det här kan jag en hel del om).

I de sociala medierna härjar drevet vidare, fortfarande i första hand ledd av vita kvinnor. De hade knäckt en annan världskänd designer under våren, som helt enkelt stängde ner hela sin närvaro på sociala medier eftersom hon vägrade uttala sig offentligt enligt de riktlinjer drevet hade ställt upp, och menade att det inte var ett konstruktivt sätt att driva en diskussion. Och nu var det alltså Nathans tur. Drevet tog sig nu an ytterligare en taktik – de började kontakta alla som var någon som helst inom stickcommunityn på Instagram och online över huvud taget, och krävde att de skulle sluta följa Nathans konton, och därigenom göra ett tydligt ställningstagande gentemot honom att alla dessa personer nu vände honom ryggen. Meddelandet som skickades gjorde det mellan raderna väldigt klart att de var nästa på tur ifall de inte gjorde som drevet ville. Stickcommunityn genomsyrades allt mer av rädsla, och den ena efter den andra valde att sluta att följa Nathan, eftersom de behövde skydda sina egna verksamheter och sociala medier-profiler. Jag har suttit och kollat på Nathans lista över följare i dag, och alla de som öppet och tydligt varit hans vänner tidigare lyser nu med sin frånvaro.

Ungefär där är vi i dag, och det är den här historien Nathan nu har återgett på sin YouTube-kanal, efter att ha varit borta en längre tid. Jag har inga skäl att misstro honom, för jag har sett samma sak hända så många gånger förr, dock inte i den här skalan. Och det hela är bara så fruktansvärt vidrigt. HUR kan människor bete sig på det här sättet? HUR blev vi det här samhället? NÄR blev det ok att bara reagera, utan någon som helst eftertanke eller krav på fakta som underlag? VEM har gett dessa människor mandat att bete sig som de gör, och MED VILKEN RÄTT gör de det??

Detta är vedervärdiga, giftiga människor som över huvud taget inte borde få ta del av sociala medier, och jag får ont i magen av att tänka på vad de är kapabla att göra eftersom vi blivit ett reaktionssamhälle istället för ett samhälle präglat av eftertanke. Det gör mig också oerhört ledsen att se den totala bristen på civilkurage hos alla de som kallat sig hans vänner, och som plockat bort honom från sina listor. Samtidigt kan jag förstå det, för jag är också företagare online och får kämpa för att få ihop det, och det hela känns fortfarande som ett vacklande torn jag ska försöka balansera på knappnålshuvud. Men det är lite det som är grejen också, att man ska behöva uppleva sig vara så oerhört på vacklande grund hela tiden att man inte vågar riskera att öppet ta ställning, eftersom det kan kosta dig både inkomster, vänner och en stor del av din tillvaro.

Det finns för övrigt en brittisk journalist som kontaktat Nathan och som håller på med en dokumentär om beteenden online, där han bland annat ville presentera Nathans historia, eftersom den händer just nu. Nathan tackade ja till det, och han intervjuades. Journalisten ville naturligtvis ha en nyanserad bild och presentera även den andra sidan, så han kontaktade minst 30 personer av de som varit direkt drivande och/eller aktivt deltagit i drevet mot Nathan, för att de skulle få presentera sin sida av det hela. Inte en enda har tackat ja. Inte en enda. Det säger en del. De här människorna VET vad de gör, att de krossar en annan människa utan att ha något som helst fog för det, och att deras handlingar inte tål att granskas. De vet.

Det här är den verklighet vi lever i idag, vi som använder sociala medier som en stor del av våra verksamheter. Det finns ingen trygghet och trollen vinner. Än så länge gör de det, och det gör mig rasande. Nathan har förlorat praktiskt taget allt, och måste börja om från början. Han vet inte längre om han kan betala hyran nästa månad, och han kommer aldrig mer undervisa. Kanske deltar han aldrig mer på ett stickrelaterat event heller. Jag förstår honom. Min lust att närvara på något som helst event, utan att veta om personer ur dessa drev finns där, har dött fullständigt. Och med mindre man kan garantera att alla arrangörer och utställare inte tillhör troll-dreven, så vägrar jag att sponsra ett sådant event vare sig med mitt namn, mina designs, mina garner eller mina pengar. Det kommer inte på fråga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *