Ett allvarlig fall av castonitis

Det är bara att inse att jag så här på sluttampen av året har drabbats av allvarlig castonitis.

Obekant med diagnosen? Well, om man särskriver den blir det kanske lättare: cast-on-itis. “Cast on” som i att lägga upp maskor för en ny stickning alltså. Det är vad jag har drabbats av. Hårt. Så hårt att jag sparkat igång tre nya stickprojekt på typ ett dygn. Eller ja, första paret ut startade jag på julafton när jag tänker efter, men de andra två har tillkommit det senaste dygnet. Alla tre projekt är dessutom strumpor. Om jag saknat strumpstickningen? …kanske lite? 😛

Första nya paret på pinnarna, i en ljuvlig merino/nylon-blandning från MidKnit Cravings, med det fantastiska och väldigt för mig passande färgnamnet “Be a misfit”. 😛
Andra paret ut är ur mina egna minis, där jag gör slut på en skvätt turkos, vars namn jag inte minns på rak arm, stickar huvuddelen av strumpan i marinblått ‘Night sky’, och tänkte göra hälen i chockrosa ‘Bubbles and Bobbysocks’, och tån i knallgult ‘Goldie locks’. Alla fyra har massor av glitter i sig, och är gjorda på en bas av merino/nylon/lurex.
Och sista paret ut är ett restgarnsprojekt, med det som blivit kvar sedan jag stickade min boho-inspirerade tröja i höstlövsfärg. Även här är basen merino/nylon.

Som jag nämnde avslutningsvis i går, så gillar jag färg, inte tu tal om den saken. Och jag har alltid önskat mig häftiga hårfärgningar, men har antingen inte haft budget för det, eller också har jag haft jobb där det helt enkelt inte varit möjligt. Men nu, när jag lämnat säkerhetsbranschen, så öppnar sig helt nya möjligheter att leka med frisyrer och hårfärg igen, och jag känner att jag vill göra ALLT. Jag har dessutom både blekning och blå och grön färg står i skåpet i badrummet och det riktigt KLIAR i fingrarna att få färga något igen. Om jag har abstinens? Antagligen. Jag har inte färgat garn sedan början på oktober liksom… 😛

Jag hittade en tjej på YouTube, Caitlin Ford, som är professionell hårstylist, som färgar bara luggen på sig själv i roliga, häftiga färger, och resten av håret brunsvart, och jag gillar verkligen hur det ser ut. Dessutom har det fördelen att man inte måste bleka hela håret, och att luggen ju hela tiden klipps ner, vilket innebär att man inte bränner sönder håret fullständigt eftersom utväxten från topp till rot är så mycket snabbare på en kort lugg än på hår som räcker en bit ner på ryggen (som mitt gör nu, och där jag tänkt att det ska bli ännu längre, som jag hade det förut).

Caitlin Ford.

Enda problemet med det är att jag ju ÄNTLIGEN (förlåt, det blir mycket caps’ande i det här inlägget) lyckats spara ut luggen så mycket att det börjar kännas som att jag ska kunna komma undan med att låta den växa ut helt, och att jag har den här drömmen om att ha långt, lockigt hår all over. Eller eh…inte riktigt överallt då, men på huvudet. Så jag är liksom lite kluven till hur jag ska angripa det hela. Att bleka allt hår är uteslutet, så mycket är klart. Jag vill göra något kul med färger, nånting i blått och grönt och/eller kombinationer därav, men jag vet inte riktigt vad ännu. Och att för att kunna göra det, så måste jag bleka en del av håret, men jag vill inte skada håret mer än absolut nödvändigt för att göra kul grejer.

Typ sån här lugg har jag haft innan, fast längre på sidorna och inte klippt riktigt lika högt upp på hjässan. Jag skulle kunna tänka mig att klippa ungefär samma lugg som det här, och sedan färga den nåt åt det här hållet, och bara ha resten av håret svart. Eller kanske de där stråna vid öronen också i blågrönturkost, och resten svart…

Med tiden kommer jag garanterat köpa peruker att färga på, och kan ju då använda dem själv också om jag vill göra någon mer extrem förändring i mitt eget utseende. Men just nu är det inte aktuellt hälsar plånboken, och kryper ännu längre in under soffan, så att jag inte får tag på den (det gör den nog rätt i, för just nu skulle jag villa shoppa alla hårfärgningsprylar och färger i hela världen).

Hur länge har jag pratat om att jag vill färga håret i galna färger egentligen? 20 år? Säkert. Men först var det småbarnsår, sedan var det jobb som inte riktigt medgav den framtoningen, sedan var det plånboken, sedan jobb igen. Lustigt hur såna där hinder kan dyka upp överallt. Och lustigt hur svårt det kan vara att bestämma sig för vad man vill göra när man har längtat så länge som jag har gjort och bara plötsligt får möjligheten att göra det, utan att riktigt vara beredd på det.

Jaja, det är ju ingen brådska. Jag kan ju fundera på saken ett litet tag innan jag måste bestämma mig. Jag behöver oavsett skaffa hem silverschampo och gärna ett par såna där färgborstar innan jag ger mig i kast med projektet, om slutresultatet ska bli vad jag hoppas på. Så tills vidare får peruken vara som den är – uppsatt i en slarvig knut och med sju miljarder hårnålar för att hålla den ständigt växande luggen i schack. Jag måste faktiskt medge att jag har älskat att göra så med luggen, för jag avskyr verkligen hår i ansiktet. Det kan driva mig till vansinne. Vilket är ytterligare ett skäl till att bita ihop och inte klippa lugg igen. Men samtidigt passar jag ju rätt bra i den där luggen jag brukar klippa, så… Ja, ni hör ju. 1st world issues, for sure. 😛

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *