Energivampyren

Jag älskar mina barn, men Palatsets 13-åring är just nu en riktig energivampyr. Han lyckas baske mig suga musten ur en bara genom att finnas till. Inte jämt, men ibland.

Den här veckan har han höstlov och har varit hos mig sedan i fredags fram tills i dag. Emellanåt har vi haft galet kul, men emellanåt…gaaah! Att få honom att duscha har varit stört omöjligt, fram tills två timmar innan han skulle åka i dag. Han har vägrat sova i sin egen säng, och istället ockuperat vardagsrummet och en av de två tvåsitssofforna där (och då hör det till saken att han är nästan 1,80 lång nu…). Han har legat inbäddad i sitt täcke på soffan konstant från förra fredagen tills i dag, med en natts undantag, då jag faktiskt lyckades få in honom i hans eget rum. Och så disken…suck. I det här huset får man äta var man vill, vi har inga regler för att vi måste samlas vid matbordet för att göra det. För 13-åringens del innebär det att han oftast äter i vardagsrummet (det gör jag med, för den delen), och att hans disk blir kvar där. Tills jag ruttnar och bär ut den. Det spelar ingen roll hur mycket jag bönar eller befaller, det är lögn i hel…. att få honom att göra ens en så enkel sak. I eftermiddags ruttnade jag igen, och bar ut disk för tre dagar tillbaka, bara för att jag inte hade någon större lust att visa upp mina föräldramisslyckanden för den andre föräldern, när han hämtade gossen.

Nu har han alltså åkt till sin far för återstoden av höstlovet, och det är inte utan att jag drar en lättnadens suck, för de här dagarna har varit riktigt jobbiga. Jag hoppas verkligen han växer ur det här snart, för bitvis håller han på att driva mig till vansinne. 16-åringen växte ifrån det strax efter att han fyllde 14, så jag hoppas att samma sak ska gälla för 13-åringen, som fyller 14 i januari. Men däremellan ska vi ha ett långt jullov också… Det kan ju bli intressant, minst sagt.

Den något oväntade lärdom jag drar av det här är att jag inte alltid vill umgås med mina barn. Inte för att jag inte älskar dem, för det gör jag, men vissa av deras vanor och idéer kan jag faktiskt vara utan. Kanske beror det på att de snart är vuxna, allihop, kanske beror det på att min toleransnivå sjunkit. Vem vet. Jag vet bara att jag hoppas på att 13-åringen blir som folk igen snart, så jag slipper känna mig mentalt utmattad så fort vi ska umgås. För jag vet PRECIS vad Kristina Kuzmic menar…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *