En möjlig framtid?

Kära ni. Jag ska inte ljuga för er – 2019 är i vissa avseenden det värsta året jag haft det här decenniet. Och då hör det till saken att de senaste 15 åren över lag inte varit så mycket att hänga i julgranen, även om det funnits mycket som varit bra också. Men på det personliga planet har jag haft det tuffare än jag berättat för någon människa, undantaget ett par tillfällen till et par av er. Och 2019 har varit på en nivå där jag … jag ska inte säga att jag har varit avundsjuk, men att jag har önskat mig samma lättnad själv som de som dött i år. De som inte längre behöver vara kvar och kämpa.

Det låter värre än det är, på sitt vis. Jag tycker inte själv att jag egentligen mår dåligt på något vis, jag har ingen längtan efter att dö, det har bara blivit så fruktansvärt kämpigt att leva att det inte har känts meningsfullt längre. Förutom barnen, vilket är vad som hållit igen mig från att göra som Ari Behn och flera andra i år, som valt att avsluta på egen hand.

Nej, jag behöver inte prata med någon, det är inte det som är problemet. Problemet är att jag tog så mycket stryk efter mitt andra äktenskap och påföljande skilsmässa för alla de där åren sedan, och att svenska staten medger ett sådant beteende från både myndigheter och andra att jag aldrig fått chansen att resa mig igen. Jag krossades fysiskt, psykiskt och ekonomiskt den gången, och hur mycket jag än kämpat så har allting hela tiden bara blivit värre. Det enda hopp jag haft, och som varit det jag verkligen längtat efter, är att kunna lämna landet och få börja om på nytt någon annanstans. Men jag har behövt vänta tills mina barn var stora, och min förhoppning var att jag skulle kunna reparera de ekonomiska skador som åsamkats mig under tiden, så att jag skulle ha en ekonomisk buffert att flytta för. Det har inte gått. Ju mer jag har lagat på den ekonomiska katastrofen, desto större har den blivit. Det finns ett enormt, svart hål i svensk lagstiftning på den här punkten, och vi är många som fastnar i det, hur mycket vi än försöker resa oss. Resultatet har blivit att den ekonomiska katastrofen inte minskat ett enda dugg, trots att jag kastat hundratusentals kronor i det svarta hålet för att få det att minska, och jag har ingen buffert att flytta ens en meter. Jag är ekonomisk fånge i det här landet.

I år har det varit övermäktigt att bära just det. Jag slet som ett djur under åren jag pendlade hundra mil i veckan, jobbade all min vakna tid + hade jour nästan jämt, och kastade in den ena pengahögen efter den andra på de skulder som någon annan dragit på mig. Det hjälpte inte. De sista 2 åren innan jag kraschade betalade jag bort närmare 250 000 kr – och upptäckte sedan att skulderna ändå hade ökat. Då var det väldigt nära att jag bara gav upp. Det hjälpte inte heller att jag halkade efter med två fjärrvärmeräkningar på 5000 kr som MÅSTE betalas nu i december, annars stänger de av värmen för mig, och ovanpå det en vattenräkning på 12000 kr. Som också skulle betalas i december, men som jag tack och lov fått dela upp. Men den enda inkomst jag har är bostadsbidraget, på 2600 kr. Det är allt. Jag har nämligen inte rätt till varken a-kassa eller något som helst annat, tycker myndigheterna och den a-kassa jag hade – som för övrigt försäkrade mig att jag visst skulle få a-kassa fastän jag hade en liten sidoverksamhet där jag fakturerade royalties bland annat, vilket sedan visade sig vara ren lögn, när de vägrade betala ut någon a-kassa till mig med motiveringen att jag hade jobbat FÖR LITE i min sidoverksamhet under åren jag jobbade heltid i Stockholm.

Alltså…man orkar inte. Man går under som människa i det här landet när man hamnar i en sådan sits som jag gjort. Jag kan inte vinna det här, jag har ingen som helst värdighet kvar, och jag behandlas som kriminell av allt från banker till myndigheter – trots att jag aldrig gjort något annat fel än att vara gift med fel människa. Det är mitt enda brott, och jag betalade dyrt för det både under åren tillsammans med honom, men ännu mer under åren som gått sedan dess. Det är också därför jag fortfarande är singel. Visst, jag försökte dejta någon gång ibland under de första åren, försökte ha relationer som sträckte sig förbi tre dejter, men misslyckades kapitalt alla gånger utom én – och den killen gjorde kardinalfelet att slå ett av mina barn, vilket innebar att det tog slut illa kvickt. Det, och alla jag dejtade eller försökte bygga något tillsammans med, var bara den ena katastrofen efter den andra, och numera har jag slutat. Jag vill inte träffa någon, vill inte ha någon nära mig, vill inte ha någon som ska vara del av min ekonomi, mitt hushåll eller min säng. Det sistnämnda får mig att rysa, faktiskt. På riktigt.

Det har varit slitigt, och jag avslutar det här decenniet bärandes på allt det där bagaget. Jag avslutar dessutom med vissheten om att jag är oönskad på arbetsmarknaden. Detta efter att jag sökt ett otal jobb under det gångna året, för vilka jag varit väldigt väl kvalificerad, men där jag först i november ens fick komma på intervju på två av dem. Det ena var jag helt säker på att jag skulle få, det andra var ett drömjobb inom fysisk säkerhet som var ett riktigt långskott, men våga vinn, ni vet. Jag fick ingen av dem. Som sagt, fullständigt oönskad på arbetsmarknaden, hur kompetent jag än må vara. Och det är vad jag lämnar 2019 med.

Ni kan sluta protestera. Jodå, jag hör er säga att jag visst inte är oönskad eller värdelös, men ni missar poängen. Poängen är att jag inte platsar som anställd längre, och även om det suger ur ekonomisk synpunkt, så är det inget som stör mig på det personliga planet. Jag vill inte ens vara anställd, jag vill ju driva eget. Det är bara fruktansvärt svårt att göra det när man inte har medel till marknadsföring. Vad ska jag göra liksom? Tvinga vänner och familj att dela min webbshop och mina sidor på sociala medier för att driva trafik, och kanske öka försäljningen? Nej, det ber jag inte om. Jag utnyttjar inte andra på det sättet. Jag tror inte heller det skulle spela någon större roll, för det är inte särskilt många i mitt umgänge som sysslar med samma saker som jag, och de har antagligen inte särskilt många i sitt övriga umgänge heller som gör det. Jag har valt en nisch som är lite av en enhörning, med garnfärgning och stickdesign och sånt, och det jag gör av upcycling blir sällan kommersiellt.

Vi stannar till en sekund här. Begrundar allt jag just sagt, hur jag känt mig hela året, att jag varit så sliten att jag haft svårt att se någon mening med att fortsätta leva över huvud taget. Allt det är sant. Ni har också sett mig diskutera utbildningar och den typen av vägar vidare, och jag har funderat i en rad olika banor. Jag har sökt projektbidrag för en grej, där jag faktiskt fick avslag från det ena stället jag sökt via bara ett par dagar innan jul (jag trodde i och för sig inget annat, och förväntar mig inte heller ett ja från det andra stället), och jag försöker skriva ihop en kapitelbok till en tävling med deadline 3. januari. Jag hinner troligen inte, inte efter att jag var fullständigt däckad i går, och varit helt slagen i dag efter gårdagens huvudvärk, och jag därför inte skrivit en enda rad. Vi begrundar det med, lägger det i samma hög som allt det andra. Går det att förstå hur extremt urlakad man känner sig som människa med ett sånt lass att balansera i tillvaron? Går det att förstå hur extremt mycket energi det kräver att försöka ta sig vidare framåt, att hitta inspiration och lust och livsglädje i det?

Men så är jag ju som jag är. En fighter. Jag har alltid varit det, jag minns inget annat. Samtidigt har mina barn blivit stora och vi har börjat bonda mer och mer med varandra, på sätt vi inte gjort förut. Det har gjort gott, det har känts hoppfullt. Vi bygger våra relationer som vuxna människor nu, och är inte mamma och barn på samma sätt längre. Det finns en enorm frihet och trygghet i det. Så jag kämpar lite till. Försöker hitta incitament att försöka skapa ett bra 2020, försöker hitta vägar som ska ge mig en inkomst, en framtid, ett liv. Ett liv jag orkar med. För jag gick verkligen sönder den gången för två år sedan, när jag kraschade. Mer än jag förstod själv. Jag förstod det nog inte till fullo förrän jag behövde åka på intervjuer igen för några veckor sedan. Jag blev osannolikt sliten av de där intervjuerna och frågade mig själv hur jag skulle orka jobba heltid som anställd om bara intervjuerna i sig fullständigt tog knäcken på mig, och jag var tvungen att vila i tre dagar efteråt. Hur?

Så jag var faktiskt inte ledsen när jag fick nej från båda jobben. Det kändes mer som att det var lika bra, även om det är ganska katastrofalt ur ekonomisk synpunkt. Men jag blir allt mer säker på att jag behöver driva eget, att det är enda sättet för mig att överleva och komma på fötter igen. Det är enda sättet för mig att kontrollera alla skulder och det är enda sättet för mig att kontrollera när jag jobbar och hur mycket, och vilka krav som ställs på mig. Jag är utbränd. På riktigt. Och jag måste lära mig leva med det på ett konstruktivt sätt, där jag inte går sönder av andras krav på mig. Så det är vad jag måste försöka ta med mig ut ur det här året och in i det nästa, in i det nästa decenniet. Hitta orken att bygga vidare på det på något sätt, försöka skapa något av ingenting alls, vilket är vad det är just nu. Jag har inga medel att ens bygga upp ett varulager, än mindre att promota det. Men inspirationen finns där. Jag har alltid massor av inspiration. Och nu kommer vi till det som orsakade det här inlägget till att börja med.

16-åringen och jag gillar båda konceptet med BJD-dockor och att skapa egna designs för dem och vi tenderar att dra iväg i vilda fantasier kring vad vi vill göra. Så också i dag, när jag visade videon här nedan, som är ett bra exempel på de saker vi gärna skulle vilja göra. Det som dock blev väldigt tydligt just i dag var att mitt särskilda intresseområde är att göra frisyrerna och kostymerna.

Jag älskar att frihandsdesigna saker, att jobba med färg, och att göra roliga saker med hår osv. En period som tonåring jobbade jag extra hos min moster i hennes frisörsalong, och funderade ett tag på att bli frisör själv. Vi hade dessutom en fantastisk frisör på fastlandet som ALLA ville gå till, som hette Ingrid Hjelle. Tänk, den dag i dag, mer än 30 år senare, minns jag fortfarande vad hon hette. Hon gjorde intryck, helt enkelt. Men nu blev det ingen frisörutbildning på mig, av flera skäl. Dels kände jag väl att jag behövde bli något mer, något som krävde en häftigare utbildning (och helst en som innebar att jag var tvungen att flytta långt hemifrån, men det är en annan historia), och dels var det 20 pers på dussinet som ville bli frisörer den gången. För mig, som alltid försökt gardera mig på alla sätt jag kunnat (och som ironiskt nog misslyckats så kapitalt), så var det helt enkelt inte en rimlig väg att gå. Dessutom lockade röntgensjuksköterska mer just då, även om jag i slutänden valde att läsa en gymnasieutbildning med inriktning IT och nätverk (återigen, jag försökte tänka framåt, tänka klokt, och gardera mig).

Samtidigt gav jag inte upp frisörgrejen helt. Under många år var det jag som klippte alla barnen, och jag har i huvudsak klippt mig själv de senaste 20 åren. Tror jag har varit till frisör typ 3 gånger bara under alla de åren, varav två av gångerna var förra året, när jag fick för mig att först klippa mig kort, och därefter att raka större delen av skallen. Gången innan det var typ för 13 år sedan eller så, och då klippte jag bara topparna. Så jag har ju liksom fortsatt fiffla lite som frisör, även om det bara varit privat och på senare år bara på mitt eget huvud. Sedan började alla häftiga hårfärgningar dyka upp för några år sedan, och jag skapade en Pinterest-board med både häftiga frisyrer och färgningar. Dels för att jag gärna vill ha dem själv, men också för att jag gärna skulle vilja veta hur man gör. Och vem vet, kanske bidrog det till att jag började färga på ull? Vem vet, men i grunden är det ju inte ett helt olikt arbete, när man tänker efter, även om teknikerna är annorlunda. Men du färgar ju på hår i båda fallen.

När den tanken slog mig i eftermiddags kände jag en liten gnutta hopp inför 2020 för första gången. 16-åringen och jag slog fast ännu en gång att vi måste försöka skapa alla dessa dockkreationer som bor i våra huvuden, och jag skulle älska att ha det som en del av min verksamhet. Jag älskar också att färga garn och att designa saker, och jag är vansinnigt förtjust i att bygga min egen garderob, både med upcycling, egen design och sådant jag sytt efter andras mönster. Det är saker som ger mening i mitt liv. Och det slog mig då, att kanske skulle jag fundera på det där med frisör igen? Jag har redan beslutat att jag från och med nu i december pensionerar mig från säkerhetsbranschen, för det finns uppenbarligen ingen framtid för mig där, och jag behöver på något sätt få fart på min egen verksamhet så att jag dels får en inkomst, dels får styra min egen tid. Sedan kollade jag på hur framtidsprognosen för frisörer ser ut, och det visar sig att arbetsmarknaden är mycket gynnsam, vilket innebär att det också är mycket gynnsamt att vara egenföretagare inom det området. Och om man nu specialiserar sig på att färga hår, och man också är specialiserad på att färga garn, så är det ju ingenting som hindrar att kombinera dessa två saker. Klart jag kan sälja egenfärgat garn på min egen salong, precis som jag kan sälja hårfärgning, eller hur?

Sedan finns det faktiskt en aspekt till i den idén som känns riktigt bra – att jag också blir frisör, liksom min moster, som dog så oväntat nyligen. En tribute, liksom. Så jag vet inte. Kanske är detta min väg ut ur allt elände, min väg vidare? Jag har i alla fall mejlat min kontakt på Komvux i min kommun och frågat om möjligheterna att få läsa en sådan utbildning via Komvux, så får vi se vad de säger (hennes out of office reply sa att hon inte skulle vara tillbaka på jobb förrän 7 januari, så det dröjer ett tag innan jag får veta dock). Om det inte är en möjlighet får jag väl fundera på hur jag ska kunna bli lärling hos en frisör, för jag tror det är enda andra alternativet för mig i så fall. Eller så får jag fundera ut något nytt igen. Men just nu känns det i alla fall som en bra idé att hänga upp sina yrkesmässiga visioner för 2020 på. Det känns som hopp. Hopp om en framtid, hopp om liv, hopp om att det nya decenniet blir bättre än det gångna.

Tänk att kunna göra det här…
Och det här…
Det här…
För inte att tala om det här…
Och det här!

Kanske behöver jag mest av allt komma till en punkt där jag verkligen, verkligen accepterar min artistiska ådra och att det är den jag ska odla. Kanske har allting annat gått åt fanders för att jag inte gjort just det, vem vet?

Hur som helst – 2019 är nästan över, och jag har en liten gnutta hopp igen. It’s a start, at least. För det måste finnas en väg ut ur det här, det måste finnas en väg vidare. Det måste kunna finnas en framtid även för mig. Väl?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *