Överraskningar

I dag var dagen D, som i dag då vi skulle få besked från BUP om vad de föreslog för hjälp åt 14-åringen. Men bara en kvart innan vi skulle åka, så hände en annan grej: Det kom ett samtal från Soc. Det handlade om den orosanmälan som gjordes från BUP efter 16-åringens inledande utredning där.

Kvinnan i andra änden luren var jättetrevlig, och jag sa redan från start att jag ärligt talat inte riktigt förstod varför de hade gjort en orosanmälan för 16-åringen (som alltså fyller 17 om två månader), och jag berättade att psykologen i princip bara hade hasplat ur sig det på slutet av vårt sista möte och sedan bara gått iväg, och att vi inte hade fått någon vettig förklaring på varför han skulle göra så. “Det känns ju inte särskilt förtroendeingivande för vår del”, förklarade jag. “Det förstår jag”, var hennes svar. Sedan sa hon att hon “inte heller förstod riktigt varför han hade gjort så”, och att “hans anmälan var lång och rörig och det var svårt att förstå vad han egentligen ville” och att “han har själv skrivit att det här kanske inte alls hör hemma hos oss, utan kanske ska ligga hos BUP”, och “men nu har han ju gjort det här och det ligger på mitt bord, och då är jag ju tvungen att göra något med det”. Hon lät mer än någonting uppgiven över hans illa författade och osammanhängande orosanmälan, och lite förvånad när det handlade om någon som är nästan 17 år gammal och som praktiskt taget kan flytta hemifrån om han vill utan att någon kan göra något åt den saken. Jaja. Vi har i alla fall bokat in ett möte nästa vecka, så får vi se vad vi kommer fram till. Jag har även begärt att Familjerätten hos Soc ska kontakta mig när de är åter från sina semestrar om ett par veckor, för att diskutera det här med vårdnad.

Sedan hoppade vi i bilen, 14-åringen och jag, och träffade den ännu-inte-riktigt-färdiga-psykologen som har haft hand om 14-åringens bedömning. Fantastisk människa, har jag sagt det? 14-åringen har tyckt väldigt mycket om honom, och jag med. Och när han berättade vad han hade kommit fram till i dag, så sa min magkänsla att han hade fångat det på pricken. Det kändes faktiskt riktigt bra. Han slog också fast att 14-åringen har en depression, precis som läkaren gjorde i juni, och han slog även fast att han har social fobi. De två står som diagnoser nu. Men sonen har även fått ‘ja’ på både agorafobi och social ångest, dock valde han att inte sätta dem som egna diagnoser eftersom de mycket väl kan vara en följd av de andra två diagnoserna. Hans uppfattning var att man istället skulle börja behandla de andra två, och se vilken effekt det kunde ha på agorafobin och den sociala ångesten. Om de blir bättre, så vet vi ju att de hör ihop med depressionen och den sociala fobin, och om inte, så kommer vi omvärdera och titta på om de behöver vara självständiga diagnoser.

Hans förslag för behandling var dels att läkaren skriver ut antidepressiva, och han skulle meddela läkaren hans inställning i den frågan, samt att sonen får en sorts kbt-behandling (jag minns inte på rak arm vad han kallade det, men det var en kbt-liknande behandling i alla fall) för sin sociala fobi. Han kunde få det antingen hos dem på BUP eller så kunde han försöka hitta någon privat åt oss, och skillnaden däremellan skulle egentligen bara vara att det kanske går lite snabbare att få tid privat. Sonen valde att fundera på saken, och så ska den-nästan-färdiga-psykologen försöka hitta någon i vårt närområde som han kan rekommendera (om det nu finns någon). Det är ju lite lättare för sonen att välja om han vet vad han har att välja på.

Det var över huvud taget ett riktigt bra möte – med ett litet undantag: Även denna gång ska det göras en anmälan till Soc. Men den här gången sa jag vad jag tyckte, och berättade att jag tycker det är ett märkligt sätt att hantera såna här ärenden, eftersom vi ju vänt oss till dem för att få hjälp och för att barnen ska få adekvat stöd i de situationer de står mitt i. En orosanmälan till Soc handlar ju om att meddela just oro för ett barns mående, och så ska Soc göra en utredning för att kolla hur det här barnet egentligen mår och har det, och så ska de föreslå eventuell behandling som de har, och kanske behandling hos BUP…som vi redan är hos, eftersom vi gick dit redan från början. Man lägger alltså en extra press på oss i en situation som redan är tung för barnen och där de måste fläka ut sig för allt från skola till läkare till psykologer, och så ska de tvingas göra alltihop IGEN, bara för att det finns någon regel som säger att en orosanmälan måste göras. Alltså, förstå det, den som kan. Jag gör det då inte, och jag är då fasen inte tappad bakom en hövagn. Det där är ju bara ren idioti i min värld.

Han sa inte så mycket om det, annat än att han ju tyvärr är tvungen att göra det, och det förstår jag. Jag är ju inte arg på honom på något sätt (han förklarade ju faktiskt varför han är tvungen att göra det), men jag kände att jag ville lyfta den grejen för jag tycker det är något som kanske borde vara föremål för en extra granskning nånstans. Är det rimligt att lägga på sånt också i en sån här situation? Är det i barnets bästa intresse? Osv. Men jaja, vi får forcera det farthindret när vi kommer till det.

En annan bra sak var att han skulle skriva ett underlag som vi kan ta med oss till skolan när vi ska diskutera med dem kring hur vi ska gå vidare med skolsituationen, OCH att han tyckte det var en bra idé att sonen får tenta bort ämnen i förtid! Yeay! Det här är nämligen något som både sonen och jag önskat att han skulle få göra, men som det inte finns några som helst rutiner för, och där det inte är möjligt för oss att ställa krav på skolan i frågan. Men bästa-psykologen-to-be tyckte att det var ju jättebra om han kunde få göra det, för det skulle ju ta bort en del av närvarostressen, plus att sonen kunde lägga mer energi på andra ämnen i takt med att vissa ämnen försvinner. Precis som vi också tyckt och tänkt. För, som jag sa till honom, problemet är ju inte att sonen har svårt i skolan. Det har han inte, inte alls. Tvärt om, han har kapacitet att gå ut med högsta betyg i alla ämnen om han vill och är inspirerad för det. Det är ju den tvingande närvaron som är problemet för honom, och när den inte fungerar, så fallerar skolarbetet också när han inte erbjuds möjlighet att studera hemifrån, och så blir man hemmasittare istället och får inte betyg i något ämne alls. Vilket ju är fullkomligt vansinnigt när det handlar om en elev som inte har svårt med skolämnena över huvud taget. Så gissa om det var skönt att få den feedbacken från honom, och få bekräftelse på att det faktiskt inte är vi som är ute och cyklar i den frågan. 😀

Trots orosanmälningar till höger och vänster, så åkte vi hemåt betydligt mer lättade än när vi åkte in (och typ tusen gånger mer lättade än vi gjorde efter den erbarmliga psykologen som 16-åringen behövde uthärda). Samtidigt gick luften lite ur oss båda, och det var förskräckligt skönt att parkera bilen på garagebacken och knata mot ytterdörren. Klockan började närma sig middagsdags, och jag tänkte för mig själv att jag skulle unna mig lite soffhäng med lite hummus och Finn crisp innan jag gjorde mat åt ungarna, eftersom jag ändå bara skulle göra mat åt barnen. Så kunde jag ta en välbehövlig promenad medan de käkade, och värma på min goda vegocurry till middag när jag kom hem. Men när sonen, som gick lite före medan jag stannade till och spanade på mina skalperade tomater (jag klippte bort en massa halvdöda grenar på den i går), säger åt mig att det står en hink med yoghurt vid dörren såg jag ut som ett frågetecken. Huh?

Jag knatade upp till trappan och kikade, jag med. Det visade sig vara inte bara en yoghurthink, utan även en bok och en påse med något som såg ut som frökex eller fröknäcke. Då började jag ana vem det var som hade varit i farten, och när jag såg vilken bok det var, så visste jag precis. Allra bästa Morgana, underbaraste människan i världen – jag svär, hade kommit förbi och lämnat en bok vi pratat om som jag väldigt gärna vill läsa, en påse fröknäcke/frökex, och i yoghurtburken var det en hummus vi pratat om som hon hade sagt var så himla god, som hon hade ställt i hinken på en bädd av isbitar (hur smart var inte det, förresten!). Jag blev superglad!

Ljuvliga överraskningar att komma hem till. ❤

Älskade människa – hon har en sagolik förmåga att överraska en vid precis rätt tillfälle och med precis rätt sak. Jag önskar SÅ att jag hade samma gåva, men icke. Men jag ska allt öva, för det där är en sån underbar egenskap att ha, och verkligen något att sträva efter för en annan. Så tack, snälla rara Morgana, för att jag får låna boken, och för hummus och fröknäcke/-kex (OMG, så gott det var!). Det var en sån fin överraskning att få efter en dag som denna, där man kände sig lite urlakad och faktiskt var sugen på just hummus. ❤❤❤

Efter mitt lilla hummusparty i soffan behövde jag springa ner på affären för att hämta paketet med effekttråd som jag beställde här om dagen. Ni vet, den där som var på extrapris. Jag behövde dessutom lite mer mjölk till matlagningen och några ägg till min frukost i morgon, så det fick bli innan matlagningen i dag. Och…ja, vad ska man säga. Någon har ju uppenbarligen bommat på beställningarna av kartonger hos Adlibris, eller också har leverantören drabbats av någon sorts Corona-effekt och inte kunnat leverera kartonger i vissa storlekar, för det här var ju lite overkill, kan man tycka. Och i motsats till vad de flesta verkar tro, att det är de som packar som är dumma i huvudet, så kan jag dementera det. Det handlar praktiskt taget alltid om att det fallerat antingen på beställningssidan eller leverantörssidan av förpackningsmaterialet. Det är i alla fall den erfarenhet jag tog med mig efter att ha jobbat som logistikchef hos Adlibris’ granne.

Rätt mycket låda för pengarna, kan man ju säga.
Och plockar man bort de två stora sjoken med papper de hade lindat runt tråden för att den inte skulle skramla runt så djäkligt, så ser man verkligen hur mycket låda det är i förhållande till trådrullarna. Här hade man nästan kunnat fått ner en nyfödd bebis också! Ja, inte för att man ska paketera nyfödda bebisar i Adlibris-kartonger, men ni fattar vad jag menar.

Sen var det dags att snickra mat åt ungarna, och att ladda lite för promenad för egen del. Eftersom jag vill att ungarna också ska röra mer på sig (och de faktiskt pratar om det själva med, men det där med att gå från tanke till handling verkar vara lite svårt) så frågade jag allihop om någon ville följa med. Den jag trodde kanske skulle nappa var 16-åringen, men icke. Han hade lite andra planer, så han ville inte följa med. Däremot nappade 14-åringen! Jag höll på att trilla baklänges och trodde för ett ögonblick jag hörde fel. Inte minst med tanke på att han inte somnade förrän typ 9:30 i förmiddags och sedan blev uppjagad vid 13-tiden för att åka till BUP, och han inte hade sovit något efter det. Men jodå, han skulle med. Så vi knatade iväg och det slutade med att vi gick 4 kilometer och var ute en hel timme. Så skönt! Vi pratade om allt mellan himmel och jord, och stannade även till en stund vid utegymmet som ligger någon kilometer härifrån. Jag skippade att göra några övningar i dag, men han ville testa att göra chins bland annat.

Han testade lite armgång också, när han ändå var i farten.
Haha, det här blev ju en rätt kul bild!

Ja, det var vår dag i grova drag. Nu är jag toktrött och funderar på att hoppa över det planerade badet. Klockan är ju ändå 1, och jag känner mig väldigt, väldigt sovredo. Det får nog bli ett bad i morgon istället, tror jag.

Dagens fundering:
Ibland kan jag nörda ner mig fullständigt på hälsofrågor och hudvård, och nu funderar jag på om jag skulle göra en separat blogg för de grejerna. Det kanske kunde vara kul med en blogg som har ett specifikt tema också? Jag gjorde ju lite det med min företagsblogg, men eftersom det var just en företagsblogg så blev det liksom mer en jobbgrej än en kul grej i första hand. Och jag vill att det ska vara en kul grej. En hälso- och hudvårdsblogg riktat mot 40+, med utgångspunkt i vad jag själv är nyfiken på och vill veta mer om, eller vad jag själv experimenterar med/på/i/whatever. Jag saknar själv en sån blogg, i synnerhet en som riktar sig till oss med mer modesta plånböcker. Sååå…kanske jag skulle göra slag i saken? Jag älskar ju att blogga, så varför inte, kanske?

4 kommentarer

  1. Åh så skönt att det kändes bra igpr!!
    Men alltså jag blir fortfarande upprörd över det där med den slentrianmässiga orosanmölan!! Varför liksom?! Fattar de inte att det kan få föräldrar att avstå från att söka hjälp till sina barn? Och vilken oerhört onödig belastning och tid och pengar varje anmälan kostar, som “måste” göras bara för att det står så i nåt pm men som är totalt irrelevant? Har inte soc nog med jobb ändå? Skönt ändå att soc-kontakten verkade vettig.

    Hihi den där hummusen är min absoluta favvo! Ett tag slutade de med den (hihi jag tjatade tillbaks den ) men då gjorde jag egen och kryddade med just den kryddan. Hittade krydda på affären med utländska produkter nästan vid polisstationen i lilla staden. Den affären är najs!

    1. Author

      Slentrianmässigt är ordet! Och som du säger – varför lägga resurser på att utreda om ett barn behöver hjälp när man sökt hjälp åt barnet från en av instanserna som i så fall ska ge den hjälpen? Det är ju så bakvänt och hål i huvudet att man får andnöd. Gaaah!

      Oooh, bra att veta! Den affären måste jag nog ta och besöka, känner jag. 🙂

  2. …och Åh så skönt att 14-åringen ville med. Det verkar ha lättat i hans humör vad gäller er relation?

    1. Author

      Ja, han hade verkligen taggarna utåt gentemot allt och alla under en period här, men det började vända under den här inledande utredningen hos BUP och när han fick träffa blivande psykologen så mycket. Bara det gjorde stor skillnad, och han har varit en mycket lugnare människa. Det har varit riktigt skönt, man ser verkligen hur tillvaron inte skaver fullt lika mycket för honom nu. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *