En liten smula lycka och en liten tjockis på besök

Att säga att jag varit lycklig i dag vore en överdrift. Jag har snarare varit arg en stor del av dagen, fast det dröjde faktiskt flera timmar innan jag insåg att det var så. Jo, jag vet, det låter faktiskt lite märkligt för mig med, men det var precis så det var. Jag tror det kan bero på att jag spenderat ganska omfattande perioder i livet med att helt enkelt ta mig igenom jobbigheter så helskinnad som möjligt, och att jag tagit för vana att reflexmässigt undertrycka allt av ilska. Jag gissar att det kan vara så i alla fall, och att det är precis vad som hände i dag. I alla fall, jag kom till sist på att jag var arg, och att det hade med exet att göra, och det som barnen genomgår just nu på grund av honom. Mer än så behöver vi inte gå in på det ämnet just nu, utan bara konstatera att min dag blev lite sådär på grund av det. Fast jag upplevde det mer som att jag liksom inte kom igång riktigt, mer än ilska, på någon konstig vänster.

Hur som helst, jag pratade några ord med min syster på förmiddagen, försökte få iväg 14-åringen till skolan men misslyckades, åkte och handlade fler bautastora krukor till tomaterna, handlade mat, och landade sedan hemma. Det började kännas lite bättre då, eftersom jag hade fått fokusera på något annat en stund. Sen kom jag på att det ju är Global Running Day i dag, vilket jag hade tänkt markera med att komma ut och röra på mig igen. Jag var ju så gott igång med träningen igen i januari, och sedan kom februari med allt jobbsökande, alla intervjuer, och till sist att börja jobba, så då blev det bara två pass i början av månaden. Sedan flyttade ungdomarna hastigt och lustigt hit i början/mitten på mars, och jag fick händerna fulla i både mars och april med att försöka få till en vettig och fungerande vardag för alla invånare i Palatset.

Sedan kom maj, då jag började gräva upp hela trädgården, och åtminstone fick in en hel del styrkepass av det slaget. Men sprungit har jag inte gjort på evigheter. Jag gjorde ju inte ens det i januari, annat än ett par gånger på prov, eftersom jag hade haft ett långt uppehåll även då. Men jag har längtat. SOM jag har längtat. Så jag tänkte att just i dag kunde ju vara en bra dag att smyga igång lite igen. Inte så mycket löpning kanske, för jag har gått upp massor i vikt över vintern och behöver vänja kroppen lite vid den högre belastningen först, men man får faktiskt gå också på Global Running Day. Huvudsaken är att man är ute och rör på sig. Så det bestämde jag mig för att göra, om så bara en halvtimme.

Nu hör det till saken att ett av skälen till att jag kom av mig lite med löpningen är för att jag tröttnade så på det lokala elljusspåret. Dels för att det som varit en ganska skön slinga genom en massa skog sedan ett par år tillbaka är en slinga som mestadels går genom kalhyggen, och dels för alla hundägare som vägrar flytta på sig när man kommer ifatt dem, och som lämnar sina hundbajspåsar som små paket längs spåret. Idioter. Det är ju bättre att låta bajset ligga i kanten av stigen bara, så multnar det, än att paketera det i en påse som behöver mycket längre tid på sig att brytas ner (hundbajspåsar är nedbrytbara, men inte på långa vägar lika snabbt som hundbajset). Så jag tappade liksom lusten att springa där.

Jag började leta andra ställen att springa på, men stör mig på att det är ganska långa bitar med asfalt innan jag kommer ut på grusvägar och skogsstigar, så det hela blev lite halvhjärtat. Men så i dag, så sparkade jag igång Google maps (och fick lite hjärtsnörp när jag insåg att Google varit här i byn i höstas och har fotograferat mitt hus, så nu finns det dokumenterat där – det tycker jag INTE om), och började kika om det kunde finnas några skogsvägar lite närmare mig. Och, öh…ja. Det fanns det. Om jag bara följer vägen vidare uppåt, förbi mitt hus, så är jag bokstavligen mitt i skogen efter 5 minuters promenad. Heh. Och nej, nu ska vi INTE prata om hur många år jag har bott här utan att veta om det, okej? 😛

Jag tror inte den skogsvägen är jättelång, inte om man tittar på kartan, men ett par kilometer kan det nog vara i alla fall. Så jag beslöt mig för att ta en kvarts promenad åt det hållet, bara för att se vart jag hamnade. Och jag lovar, jag hade inte gått mer än 3 minuter in på den där skogsvägen förrän jag började känna mig en liten aning lycklig igen. Jag hade kunnat fortsätta gå och springa där i flera timmar! Det är precis vad jag har saknat och längtat efter, och hädanefter ska jag bli mycket duktigare på att leta rätt på de där skogsvägarna. För sjutton gubbar, jag bor ju trots allt på landet!

Det här är lycka för mig. 💕
Lycka är en liten grusväg i skogen!

I morgon ska jag ta mig en lite längre vända på den där vägen, och hoppas på att det är lika folktomt då som det var i dag. Men den där halvtimmen jag fick mig i dag gjorde ändå underverk. Sedan blev det matlagning, innan jag gav mig på att plantera om tomaterna ännu en gång. Och undra på att de sett lite ledsna ut på sistone! Trots att det inte är så länge sedan jag planterade om dem, så var det praktiskt taget bara damm och rötter kvar i krukorna. De hade dragit i sig allt av näring ur jorden. Så det var verkligen hög tid att plantera om dem, inte minst för att de är så stora nu, så det var med viss möda jag fick gjort det. Men nu hoppas jag de blir gladare igen.

I dag blev det mexikansk gryta med färska frallor till middag. Älskar de här färdiga frallorna man bara slänger i ugnen!
Mexikanskinspirerad gryta med tacochips och nygräddade frallor till.
Tomaterna har fått bautakrukor.

Ett långt bad och en ny bok fick avsluta den här kvällen. Jag började läsa De sista flickorna av Riley Sager, och efter att bara ha läst 50 sidor så känner jag att det här nog kan bli en ny favoritförfattare. Jag älskar det flow han har i sin berättelse, man vill inte lägga ifrån sig boken alls. Jag är glad att jag lånade både den och Två sanningar och en lögn, för jag kommer nog vilja läsa mer av honom efter den här boken, misstänker jag. Och på tal om böcker – i kväll fick jag äntligen leveransbesked på böckerna jag har beställt från Adlibris. Snart kommer Det, som det måste vara minst 20 år sedan jag senast läste, Liftarens guide till galaxen, som jag läst ett flertal gånger och ägde två av, men där båda försvann för många år sedan, och så Törnrosor, som är en ny bok av Stephen King, skriven tillsammans med hans pappa.
Åh, som jag njuter av att ha hittat läslusten igen! Jag ser verkligen fram emot en läs-sommar i år. 😀

De första 50 sidorna bådar gott för den här boken!

Nu blir det sängen, som vanligt och så att det blir snabbare morgon, för i morgon ska jag ut i skogen! 😀

Mer bra grejer:
Jag hittade ett bi i mitt kök när jag kom hem från affären! 😀 Hurra! Eller ja, nu vill jag ju inte egentligen ha bin i mitt kök, men det innebär alltså att åtminstone ett bi har hittat till min trädgård, vilket ju är vad jag strävar mot. Fast helst att många bin ska hitta hit, så klart. Men ett är ju i alla fall en bra början! 😀 Jag dubbelkollade med min kompis Jonas, som är biodlare, ifall han trodde det faktiskt var ett bi eller ej (att det inte var en humla eller en geting var jag helt på det rena med, men jag har inte så bra koll på bin), och han menade att det lät som att det var ett sandbi. Det var en riktig tjockis, som en bamsestor humla ungefär, fast han hade liksom en luden väst på sig och var svart och grå-vit-randig på rumpan. Han var rätt söt faktiskt, och lite stressad så klart, för han hittade inte ut igen. Men med lite hjälp så kom han ut till sist. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *