En lättnad…eller inte?

I dag var det dags för läkarbesök igen för båda ungdomarna. Det kändes riktigt bra att träffa samma fantastiska läkare som sist, som är en sån där underbart ödmjuk, rolig och kunnig människa som man alltid hoppas få som ens läkare.

14-åringen ska få ett intyg på sina sömnstörningar och sitt mående, så att vi har lite extra att lägga på bordet åt skolan (efter förra omgången jag hade med skolan och skolmyndigheterna här i kommunen, så blir det både hängslen och livrem närhelst jag kan). Medicinerna för att försöka sova slänger vi åt fanders, de gjorde bara ont värre, och så släpper vi skolplikten för stunden, så att han får en chans att landa ordentligt och må lite bättre. Samtidigt ska vi försöka bibehålla kontakten med kuratorn åtminstone fram till sommarlovet, eftersom det inte finns något annat som erbjuds, och så håller vi tummarna att BUP kan återkomma med en tid snarast, och helst innan ungen går i pension.

16-åringen och jag hade gjort en massa hemläxor i form av olika tester och ett långt dokument där jag skulle berätta om hur han varit under sin uppväxt, och så ska läkaren med utgångspunkt i det skriva remiss till BUP. 16-åringen bad även att få reglera sin medicinering lite, och vi bad om något som kan ta udden av den überdjefliga mensvärken han får.

Allt som allt var det ett bra läkarbesök även denna gång – med ett litet undantag: Läkaren berättade för oss att han egentligen är pensionerad och bara jobbar fram tills skolorna slutar ungefär, för att stötta upp under hela pandemi-grejen, förmodar jag. De skulle få in fyra nya läkare i juni, och vi ska då välja en annan läkare som vår fasta läkare där, och det kändes faktiskt väldigt tråkigt. Han är ju så fantastiskt bra, han som vi träffar nu! Men jaja, det blir nog bra. Han försäkrade oss att alla de fyra nya var väldigt lätta att ha att göra med, och var säker på att det skulle bli bra för oss. Han har säkert rätt i det, men det kändes ändå väldigt tråkigt. Och hela upplevelsen av dagens besök blev liksom lite blandad mellan lättnad och ändå inte.

Efter läkarbesöket gick luften i stort sett ur mig, och den planerade middagen fick utgå till fördel för tortellini som jag bara behövde koka i fyra minuter. Det var ungefär så mycket som min ambitionsnivå och ork räckte till efter läkarbesöken. 😛 Sen blev det en ny sorts choklad till efterrätt, en limited edition som jag inte sett förut.

Marabou äppelpaj! Jag tror den var god, fast i ärlighetens namn var jag så trött när jag smakade på den att jag inte riktigt minns… 😛

När maten var avklarad blev det soffhäng för hela slanten. Jag kollade på online-kursen jag går nu (det är i huvudsak videos man tittar på bara) och stickade, och det är vad jag spenderat hela kvällen på. Jag jobbade på ärmen till koftan, och när jag hade stickat drygt 2/3 av den, så inser jag att jag måste lägga ökningarna tätare, för ärmen blir lite väl tight. Så det var bara att repa upp i stort sett allting igen, och börja om. Skapade mig en rätt rejäl yarn barf där, som jag sedan fick spendera en dryg halvtimme på att trassla ut igen.

En mudd till en ärm och en massa yarn barf…

Det känns som en märklig dag, detta, lite som att den tagit slut innan den riktigt börjat ens. Jag är supertrött, men har liksom samtidigt samma känsla i kroppen som jag brukar ha när jag bara varit vaken någon timme. Som om hela dagen fortfarande ligger framför en, ni vet. Och så är man samtidigt supertrött och bara SÅ redo för sängen. Väldigt skum känsla.

Hur som helst, jag får väl avsluta dagen nu då, och hoppa i säng. I morgon hoppas jag på bra väder och gott om ork, så att jag får gjort lite mer arbete i trädgården. Håll gärna en tumme för det! 🙂

2 kommentarer

  1. Åh så trist att läkaren inte blir kvar håller tummen för en till bra sen ❤

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *