Downtime

Det kändes tydligt i kropp och huvud i dag att jag jobbade ett långpass i går. Det tär på mig med ett jobb som är så socialt som detta är och med ett utmattningssyndrom i bagaget behöver jag mycket återhämtning efteråt, även om det under de första timmarna efter att jag är färdig oftast känns helt okej. Det kommer liksom efter istället, och jag inser fort hur känslig jag fortfarande är.

Jag hade satt mobilen på ljudlöst i dag för att få sova ut, och när jag vaknade och kollade mobilen hade jag fått en fråga om att jobba i kväll och i morgon kväll på sms. Jag tvekade och övervägde det, även om jag hade bestämt mig för att inte jobba något förrän på måndag. Till sist bestämde jag mig ändå för att tacka nej, och tur var nog det. Orken har lyst med sin frånvaro i dag, och det dröjde till 14:30 innan jag hade samlat tillräckligt mycket energi för att ta ett bad. Sedan skulle det handlas, lagas mat och diskmaskinen skulle tömmas, laddas om och startas igen. Och det var precis så långt som min ork räckte i dag. Jag har helt enkelt behövt lite downtime.

Det är en märklig upplevelse, detta. Det är som att ha en osynlig nödstoppsknapp i kroppen som jag inte vet vart den finns, som trycks in utan att jag kan kontrollera att det händer. Jag känner mig inte nödvändigtvis speciellt sliten, det finns bara ingen ork. Samma princip som vid min insomnia, att det är som om kroppen helt enkelt inte minns hur den ska göra.

Jag funderade lite över det i dag, och tänkte att kanske det är det jag ska skriva bok om…? Livet efter att man åkt på utmattningssyndrom. Eller typ fyra eller vad det nu är jag samlat på mig vid det här laget. Fast den första kallade de ‘nackmyalgi’ den gången, sommaren 1991, för jag tror inte begreppet utmattningssyndrom existerade ens den gången. Och hade den gjort det, så hade väl knappast en ung kvinna på 18 år fått en sådan diagnos, trots att min uppväxtsituation inte alls var obekant för de som skulle sätta diagnos och hjälpa mig. Det syns tydligt på dokumentationen från den tiden. Det gick lite fram och tillbaka med hur jag mådde under de där åren, och mot slutet av åren i Norge fick jag istället diagnosen fibromyalgi. Den bekräftades senare av läkare i Sverige, under de första åren här (jag kom hit 1992).

Hela 90-talet var lite upp och ner, och jag tog mycket stryk rent mentalt av relationen jag då var i. Till slut blev jag långtidssjukskriven ungefär början av 1999, eller om det var slutet på 1998, och var då sjukskriven i drygt två år. Samtidigt genomgick jag en fruktansvärt jobbig skilsmässa, mådde extremt dåligt för min sons skull, som fick bo mest hos sin pappa, och jag fick börja om från början utan någonting eftersom jag fick gå ifrån skilsmässan helt tomhänt. Jag hade inte ens en säng, bestick eller så mycket som en handduk. Jag hade i stort sett bara mina kläder och en handfull andra saker.

Jag träffade samtidigt en ny kille, och gick i och med det från askan till elden. Fast det visste jag ju inte då. Jag kraschade igen någonstans 2002-2003, samtidigt som jag blev gravid med nästa barn och åkte på en überdjeflig foglossning (vilket jag hade haft med första barnet också, och sedan skulle få dras med under alla mina graviditeter). Jag slet mig på fötter ännu en gång, tog ut föräldrapenning istället för sjukskrivning, och började sedan studera med studiemedel. Jag mådde på sitt vis ganska bra den här perioden, eftersom jag själv styrde över min tid, samtidigt som det började gå upp för mig hur mycket min ekonomi hade skjutits i sank tank vare att jag levde tillsammans med någon som var extremt dyr i drift. Relationen var samtidigt ett fullständigt minfält och en katastrof, och sen kom graviditeten med tvillingarna. Ny sjukskrivningsomgång, jag mister båda barnen, relationen är praktiskt taget stendöd, men så blir jag gravid igen, mot alla odds. Och sjukskriven eftersom jag ju fortfarande var sjuk efter den föregående graviditeten, och nu genomgick den fysiskt värsta graviditeten av dem alla. Tjoflöjt. Men sen, efter att den var avklarad, så vägrade jag vara sjukskriven mer.

Jag slutade berätta för någon att jag hade diagnosen fibromyalgi, för det var en diagnos jag inte alls ville ha, och som jag hade svårt att identifiera mig med. Så jag slutade bara helt sonika att prata om det, och började låtsas som om den inte fanns. Och jag började ta kontroll över mitt liv på ett sätt jag inte hade kunnat tidigare. För med universitetsstudierna kom ett nytt element in i mitt liv: Jag ägde min tid på allvar. Åtminstone det allra mesta av den. Jag behövde bara gå på alla obligatoriska moment på universitetet, vilket inte är samma sak som att vara schemalagd 100 %. Jag var för det mesta inte ens schemalagd 50 %. Och det fungerade enormt bra, och jag började allt mer ifrågasätta de där diagnoserna jag tidigare hade fått, och varför jag mådde som jag gjorde nu. Om jag verkligen hade fibromyalgi, hur kunde den då bara försvinna?

I dag har jag insett att jag haft utmattningssyndrom hela tiden, men att ingen såg det. Först för att det inte existerade och för att jag var så ung (av någon anledning tycks man tro att unga människor inte kan drabbas av det, vilket är en mycket märklig inställning), sedan för att det var mer “inne” med fibromyalgidiagnoser, trots att de var så utskällda och de flesta fick utstå öknamn som “sveda och värk-kärringar”. Men ingen lyckades lägga ihop 2+2 och tittade på historiken i min journal, och dra den mest uppenbara slutsatsen av alla: Jag var helt enkelt slut som människa efter att ha levt hela livet i relationer som var dåliga för mig. Först med mina föräldrar, sedan med mina män. Jag är 47 år gammal, och jag har ännu till godo att vara tillsammans med någon en längre tid, där de faktiskt vill mitt bästa och inte bara sitt eget. Så bra har jag varit på att välja män. Heja mig… Undra på att man skyr det som pesten numera. Så ska jag ha några fler relationer i livet, så tror jag att jag får satsa på en kvinna nästa gång. Jag kanske är bättre på det, vad vet jag.

Hur som helst, i min hög med journaler som jag med stor möda sammanställde för flera år sedan, så finns det anteckningar ända tillbaka till 1986 där det står att jag är sliten, trött och kämpar med frekvent huvudvärk. Då var jag nyss fyllda 13 år. Och nu, när jag tittar på allt som står i de där journalerna, så är det väldigt tydligt att den bästa perioden i mitt liv varit åren från hösten 2007 och fram till 2018. Det vill säga, åren jag varit singel. Och vore det inte för den här lilla detaljen med exet som ruinerade mig fullständigt ekonomiskt, ovanpå allting annat, så hade jag varit odelat lycklig under de åren, och troligen även under de snart två åren som gått sedan min senaste krasch. För det var det som ledde till den sista kraschen. Jag slet så hårt för att bli av med de där skulderna, jobbade dygnet runt, pendlade hur mycket som helst, och ändå blev jag saboterad av de jag försökte återbetala allting till, tack vare det idiotiska systemet man har i Sverige.

Mina journaler, dels från Norge, dels från Sverige, fram till 2003 ungefär. Någonstans därefter började man på allvar digitalisera allting, så min historik efter det finns numera online.

De första åren efter andra skilsmässan var i stort underbara, men sedan kröp det här med ekonomin sakta men säkert på mig, och jag började må sämre och sämre. Ju mer jag betalade, desto värre blev det. Per i dag har jag betalat uppskattningsvis 300 000 kronor i skulder totalt, på en kapitalskuld om 100 000 kronor, och den kvarstående skulden var senast jag kollade på det hela runt 300 000. Tack för den, Sverige. Tack för att jag får chansen att resa mig igen, efter att ha blivit grundlurad på både pengar och annat under flera år. Schysst. Verkligen. Extra roligt att jag dessutom blir behandlad som kriminell på kuppen, tack vare de där skulderna. Sånt är ju alltid festligt.

Ouff, jag ska inte prata om det där, jag blir bara bitter och arg. Men det var i alla fall det som gjorde att jag kraschade ännu en gång, och i dag sitter med en ny, käck diagnos, som säger ‘utmattningssyndrom’. Men som sagt, tittar man på mina papper, så är det väl ingen större tvekan om att det är det som varit mitt stora problem hela livet. Jag har hamnat i situationer där jag försökt axla ansvar jag inte skulle ha, där jag anpassat mig efter andra när jag inte borde ha gjort det, där jag kämpat när jag borde ha tagit ett steg tillbaka, osv.

Vet ni, när jag var 15 så drömde jag om att skaffa barn. Många barn. Tidigt. Jag ville vara en ung, ensamstående mamma med många barn. Jag ville studera på universitet, skapa en bra framtid, och min familj skulle vara mina barn och jag. En del av mig önskar att jag hade satsat på det. För jag tror att jag hade landat i livet mycket tidigare då, och jag tror jag hade mått enormt mycket bättre som vuxen om jag hade valt den vägen istället. För det finns ingen som helst tvekan i min själ att den springande punkten i allt som hänt mig och vilka konsekvenser det fått, varit helt och hållet beroende av de relationer jag varit i och hur jag försökt morpha mig själv till något som skulle fungera i den konstellationen. Sådant är dömt att misslyckas, i alla fall om man är jag och ändå har väldigt mycket vilja, drömmar och önskningar. Jag klarar inte av att utplåna mig själv på det sättet.

Och ovanpå allting är jag som sagt utpräglad introvert, vilket har skapat helt nya problem. För vad gör sjukvården när någon kraschar? Jo, det skal kbt’as och behandlas och man ska träffa en massa nya människor som man ska ha förtroende för och vara beredd att blottlägga sin själ för. Seriöst, det är något jag inte mår bra av när jag annars mår jättebra, och under en period då jag kraschat är det en fullständig katastrofal väg att gå. Det blir en spiral som uteslutande går neråt. Och utan att ha reflekterat över det eller ens varit riktigt medveten om det, så har jag bevisat att det är precis så också – för hur kunde jag annars vara fullt frisk under åren jag studerade vid universitetet? Vad var skillnaden? Jo, jag ägde min tid, jag var singel och jag behövde inte blottlägga min själ för någon annan. Undra på att jag älskade de åren!

Wow, det blev en lång sidebar för att säga att jag funderar på att skriva bok om hur det är att leva med utmattningssyndrom rent praktiskt, hur man tar sig igenom det när det händer flera gånger, och om möjligheterna att starta om i livet och bygga en ny karriär när man närmar sig 50, och vilka lärdomar jag dragit av det hela. Som det här med att det är så viktigt att jag får äga min tid själv, för min tillvaro fungerar inte annars. Och att jag i praktiken varit trött och sliten de senaste 34 åren. Jag tänker att det säkert finns andra där ute i liknande situationer, som inte hunnit få den insikten ännu och som kanske kan få lite nya tankar kring det hela om de läser hur det har varit för mig. Och kanske lär jag mig nya saker genom att bearbeta det hela på det sättet? Kanske är den just den boken jag behöver skriva först, innan jag kommer vidare med mina författardrömmar? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag önskar att jag hade haft den boken själv under tidigt 1990-tal, för jag tror jag i så fall hade fattat en rad andra beslut än de jag gjorde då.

Heh. Det här blev ett betydligt mer omfattande inlägg än jag hade tänkt. Egentligen hade jag bara tänkt skriva att jag har vilat i dag och att jag lyxade till det med mat jag tycker väldigt mycket om, en av mina favoritefterrätter, och att jag funderar på om jag behöver skriva en faktabok innan jag kan skriva något annat. Typ så.

Frasiga, panerade torskbitar, ris och ohemula mängder tzatziki – mums!
Chokladpudding med grädde (jag har flera färdiga portioner i kylen, och vaniljsås också, så att jag kan ta en på norskt vis också. 🙂

Nu ska jag titta på stickpodcast och fortsätta sticka på min spets, för jag kommer fortfarande inte på något jag vill sticka som inte är ett större projekt – gaaah! Börjar fundera på om jag har feber eller nåt här, haha.

Oblockad spets.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *