Det var inte meningen

Det blev en intensiv dag på jobbet. “Min” patient hade tillfrisknat så mycket att han fick åka hem innan jag ens hann komma dit, så jag fick hastigt och lustigt upplärning på en massa resursuppgifter istället. Toppen, tycker jag, för det innebär att jag kan bokas även som resurs på avdelningen, vilket ger ännu fler möjligheter till jobb där. Tumme upp!

Jag fick också en oväntad nyhet när jag var där – det visade sig att den andra patienten i samma rum som den patient jag hade hand om i går, hade talat _oerhört_ väl om mig och mina insatser för min patient till den övriga personalen. Det hade rent av blivit en liten snackis på avdelningen. Fantastiskt roligt att höra, så klart, och att få ett sådant kvitto av den andra patienten, och även att sjuksköterskor och undersköterskor tog sig tiden att berätta alltihop för mig när jag kom. Det är inte svårt att känna sig uppskattad på jobbet med sådana människor omkring sig. 🙂

Hur som helst, så blev dagens pass ett med högt tempo och mycket som hände. Jag har haft kul och även lärt mig massor av saker, och det har varit ett till sånt där riktigt bra pass, tycker jag. Jag kände mig jobbmässigt tillfredsställd när jag åkte hemåt, kan man väl säga.

Väl hemma insåg jag att jag faktiskt kände av det ordentligt i benen, fastän jag inte gjorde det alls medan jag var kvar på jobbet. Så det planerade badet innan sängdags skulle verkligen sitta fint, tänkte jag, och så skulle jag lyxa till det med en halvtimme stickning innan sovdags. Då skulle jag dessutom ha lite mer att visa i min stickpodcast, som jag tänkte filma i morgon.

Klockan blev strax innan midnatt innan jag sjönk ner i det där badet, efter att ha spenderat ett par timmar med att vila, kolla mejl, äta och lite såna saker. Med mig tog jag så klart boken jag håller på att läsa; De sista flickorna av Riley Sager. Det visade sig vara lite av ett misstag, även om jag har för vana att läsa i badet. För boken är ju så förbaskat spännande, och jag hade bara läst strax under hälften av den. Ja, ni anar väl var det här bär… Jag fastnade så klart i badet med boken, och läste de sista raderna några minuter efter kl 3 på natten, medan mitt badvatten för länge sedan hade blivit kallt. Boken var till och med så fängslande att jag aldrig ens kom på tanken att fylla på med varmt vatten under de tre timmarna jag låg där och läste klart alltihop. Och det är utan tvekan det bästa betyg jag gett en bok på åratal. Men det var ju inte riktigt meningen att jag skulle fastna i tre timmar mitt i natten i badkaret, medan jag läste klart den.

Bra bok!

Nu är klockan halv fyra på morgonen, och jag sitter i soffan med en handduk virad om mitt blöta hår, och ute vaknar en ny dag. Det är redan ljust och fåglarna sjunger för fullt, och jag kan inte låta bli att muttra lite för mig själv över att jag inte tagit mig i kragen och sytt den där sovmasken jag så länge tänkt att jag skulle göra. Jag skulle behöva den nu. Fast å andra sidan är jag ganska trött och borde somna utan större problem ändå. Och i morgon är jag ledig från jobbet, så jag behöver inte åka iväg någonstans i alla fall. Det innebär för all del inte att jag inte har massor att göra, för det har jag. Det ska både städas, tvättas, filmas, pollineras tomatplantor och grejas i trädgården, och någonstans mitt i allt det där, så inbillar jag mig att jag ska hinna träna lite. Om inte annat så i form av en powerwalk, även det är löpningen jag saknar allra mest (och behöver mest, tror jag, så jag får tillbaka en liten gnutta kondition).

Nå. Vi inleder väl med lite sömn. Räkna inte med att jag är kommunicerbar före lunch i morgon bara… 😛

Dagens fundering:
Ska jag göra en ordentlig bokrecension på De sista flickorna, tro?

Dagens naaaaw:
Igelkotten är tillbaka även i år! När jag skulle ta en snabb titt i trädgården efter jobbet och innan det blev mörkt, så sprang jag på honom vid hörnet av huset, närmast jordgubbslandet. Han var fullt upptagen med att klia sig bakom örat, men blev ju snabbt varse mig. Då pep han iväg runt hörnet och försökte gömma sig i det halvhöga gräset genom att borra in ansiktet i det, enligt principen “om jag inte kan se dig, så kan du inte se mig”. Det var fantastiskt charmigt och fruktansvärt ineffektivt. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *