Det Facebook gjorde mot oss

Nu i helgen berättade en vän på Facebook att han också återvänt till bloggandet, efter en 10 år lång paus. Nedanstående är min kommentar på hans inlägg:

“Jag återgick till bloggandet för en månad sedan, på försök först och anonymt, men herrejisses vad jag har saknat det! Så efter omstuvningar i domäner och grejer, så blev det officiell blogg igen i fredags, prick en månad efter att jag gick tillbaka till den typen av skrivande. Det känns SÅ bra. Ja, det känns så bra, så jag tror jag kanske till sist hittat det som kommer få mig att lämna Facebook helt. För att nu finns det ett alternativt ställe för de människor som vill hålla kontakten med mig att göra det på, som inte är knutet till ett specifikt intresse (som exempelvis Ravelry).

Jag hoppas bloggandet kommer tillbaka på allvar för fler, för det är många av människorna på min Vänner-lista som jag mycket hellre skulle läsa bloggar av, än ständiga opersonliga propagandainlägg när de ställt sig på sin soap box för sjuttioelfte gången i samma ämne samma vecka. Jag vill ha content som är personligt, content som är genomtänkt, content som reflekterar personlighet mer än politisk tillhörighet (eller vem man är motståndare till), jag vill ha korta inlägg med en bild och tre ord, jag vill ha långa inlägg som ibland är viktiga, och ibland är bara helt vanlig vardag. Jag vill ha goda idéer, höra vad man tyckt om den där boken man just läst, och jag vill ta del av problemlösningar på allt från avancerade grejer till sånt man paniklagar med gaffatejp och stålvajer. Jag vill ha möjligheten att spara läsandet av långa inlägg till senare, när jag har mer tid, istället för att det tappas bort i en ständig ström av tyckanden, och där man kan stanna kvar i det kommentarsfältet i lugn och ro om en diskussion uppstår, utan att samtidigt bombarderas av andras dagliga soap box issues.

Allt det vill jag ha. Hela människan, vardagen, det intelligenta, det genomtänkta, det roliga, det korta inhoppet, och maratoninläggen som kommer till för att man har så sjukt mycket man vill säga om ett ämne som intresserar en. Facebook åt liksom upp allt det där, och blev istället allas personliga propaganda-plattform, som en sorts Twitter 2.0, och ett ställe jag besöker mest bara för att det fortfarande finns människor här jag vill ha kontakt med. Facebook har blivit min telefonbok där jag bara tittar in och kollar så att alla är kvar fortfarande, postar något prosaiskt nu och då som kanske kan få någon att le åtminstone, men där jag i stort sett helt slutat vara personlig. Jag har helt enkelt inte lust längre.

Men till bloggen har jag hur mycket lust som helst och jag är just nu mitt i värsta smekmånaden, där inläggen emellanåt haglar. Men där tempot samtidigt är mycket mer behagligt och störningsmomenten så mycket färre. Det är som att återvända för att åka på den gamla E4:an som leddes om och blev en supereffektiv transportsträcka, och där allting händer så snabbt att du inte hinner ta till dig något i egentlig mening, där det inte finns tid för annat än de snabba känslopåslagen och där eftertanken var det första vi åkte ifrån när vi trampade på gasen på the internet highway i den tappning sociala medier kommit att bli i dag.”

Ja, så skrev jag i går. Och egentligen är titeln på det här inlägget missvisande, för egentligen handlar det ju om vad vi gjort mot oss själva, med hjälp av sociala medier. Vi är inte oskyldiga, Facebook ensam är inte boven. Facebook förstärkte bara det som hände med oss när vi befann oss på den här supersnabba internet highway’en, för när vi befann oss på den så behövde vi inte längre bromsa och tänka lika mycket på vad vi gjorde. Vi kunde bara fortsätta rakt fram med gasen i botten och vinden i håret, medan alla detaljer, nyanser och all eftertänksamhet försvann i en gröt i periferin. För vi var så upptagna med att glida framåt i hög hastighet på den där vägen, så upptagna med att endast reagera på snabba känslopåslag. Snart nog var många fast i det, som om det vore en drog, det här med att hejdlöst bara reagera på saker. Ja, det har till och med blivit en grej på YouTube, det här med att spela in videos där man reagerar på saker.

Tänk om någon hade sagt det för 10-15 år sedan. Då hade vi skrattat oss harmynta vid tanken. I dag är det istället verklighet. Vi har blivit ett kortsiktigt reaktionssamhälle. Och hur bygger man en långsiktig framtid på sånt?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *