Det er ingen skam å snu

Så säger man i fjällvettreglerna i Norge – det är ingen skam att vända om. Det kan man applicera inte bara när man befinner sig i en snöig fjällvärld, exempelvis i ens vardag. Som när det helt enkelt blir för tufft att köra studier parallellt med jobb och ungdomar hemma som har det tufft, och allting annat man som enastående morsa ska hinna med. Så jag har gjort om och gjort rätt, kan man väl säga, och bestämt mig för att det helt enkelt är dags att kliva av, även om det hade varit skönt att bli klar med första terminen åtminstone.

Man kan tycka det är märkligt att kliva av när man är så nära slutet på terminen som jag är nu, men då ska man ha i beaktande att jag har tre veckors jobb kvar på den föregående kursen att lämna in utöver det som återstår av nuvarande kurs, är grymt sliten hela tiden och hinner inte på långa vägar med allt som ska hinnas med på hemmaplan (tvätt, städ, matlagning osv), hade haft kraftig huvudvärk i 10 dagar i rad fram tills i går (det är något bättre i dag), och har inget mindre än tre tentor den 14, 16 och 17 januari som man också måste plugga till, utöver att jobba så mycket som möjligt för att få till makaroner på bordet. Det skulle inte bli någon vila under julen alls, utan jag skulle få jobba stenhårt med studierna för att klara av allt, och ovanpå det jobba, ta hand om ungdomarna som inte mår så bra, och orka allting hemmavid. Det var en ganska dålig ekvation vad gäller att få den att gå upp på ett sätt där jag faktiskt skulle orka med allt och inte krascha på nytt.

Sen hände det faktiskt en annan grej också. En vän, bara 42 år gammal, fick beskedet att den cancer hon drabbades av för drygt ett år sedan inte svarar på någon av de behandlingar de gett henne, och att det enda som återstår nu är ASIH och starka smärtstillande. Hon har två döttrar som är 10 och 13, och det hela är bara så vidrigt att det finns inte. Och det fick mig att verkligen känna hur meningslöst det är att slita ihjäl sig på det sätt jag gör, att jag borde ta tillvara min tid på det sätt som är mest meningsfull för mig. Så jag ska göra just det. Fortsätta jobba på sjukhuset, där jag trivs, strunta i det andra jobbet, där jag inte trivs. Skriva böcker medan jag fortfarande har berättelserna kvar i huvudet och innan jag glömmer helt bort hur jag förädlar den enda riktiga talang jag har. Jobba med YouTube, som bara blir roligare och roligare (åh, den som hade en bättre dator! Himmel, så mycket roligt jag skulle skapa då!).

Det känns faktiskt bra. Jag gav det ett försök till, kroppen sa ifrån i stort sett omedelbart, och det finns ingen som helst tvekan om att det inte är hållbart att försöka göra den grejen. Det hade kanske kunnat gå om jag i grund och botten bara behövde rå om mig själv, men inte när alla tre barnen också kämpar och behöver mycket extra stöd. Då är jag faktiskt inte människa nog att klara av allt det där. Och det skäms jag inte för heller, för jag tror inte det finns någon människa som klarar av att gapa över allt jag har på min tallrik utan att hamna på knä ganska snabbt. Det är okej att det blir så här, och det är till mitt eget bästa, och därmed även till mina barns bästa i förlängningen.

I stort sett är det det som hänt under de senaste dagarna, iblandat lite studier, hemmafix, julfix och bakande. Ungefär så. Jag ska inte fördjupa mig så mycket i det, tänkte jag, utan vi kör en random tisdag-bildblogg istället:

Suddig bild, men jaja. Måste ju bara visa de fina juldukarna jag fått till mina glasskåp! Ja, de där som är röda och gröna alltså, som min syster syr i hardangersöm åt mig. Nu har jag fått totalt 4, tror jag. Så fina!
Trött kvinna försöker slappna av och somna.
Jag har fått en till servettring (tror jag det är?) i mina kalenderpaket, så nu har jag två. Hoppas på två till i dagarna som kommer, så kan jag duka fint åt familjen på julafton. Fast äh, jag kommer duka med dem oavsett, även om det bara skulle vara två. 🙂
Jag har ett litet frysskåp under mitt kylskåp. Här om dagen upptäckte jag att nedersta lådan hade frusit fast. Det visade sig att det hade frusit till ett jätteflak av is UNDER(??) lådan, som liksom höll i den.
Jag bakade lussebullar, där halva degen fick bli såna här snurror med mandelmassefyllning. Supergoda! Till och med 14-åringen, som INTE äter mandelmassa, hade tagit av dem och konstaterade att de var supergoda. 😀 Några fick snöflingeströssel istället för pärlsocker på sig – visst blev de fina?
Andra halvan av degen fick bli vanliga lussebullar.
Jag har även, bland annat, fått mer julpynt att hänga i granen i min adventskalender. Jättefina!
Jag är nästan klar med första ärmen på 17-åringens julklappströja.

Ja. Det var det för i dag. Jag är ganska trött, så jag ska spendera en halvtimme med att titta på lite Vlogmasavsnitt på YouTube medan jag stickar färdigt ärmen på julklappströjan här ovan, och kanske påbörjar nästa ärm. Sen ska det sovas som om jag fick betalt för det. 🙂

2 kommentarer

  1. Såå rätt beslut. Det lyser igenom i varenda bokstav i det här inlägget. Det andas lättnad och glädje. Heja dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *