Det blev inte som tänkt

Min dag blev inte riktigt som tänkt. Jag skulle ta det lugnt under förmiddagen, sedan skriva mellan 11 och 15, varpå det skulle handlas och tillverkas mat. Det var min plan. Egentligen.

Jag pratade med min syster en stund först, och sedan med min bästa kompis. Online, så klart. Sedan hade jag bestämt mig för att jag skulle ta bort morgondagen och lördag (påskafton) som bokningsbara, för jag kände att det vore välbehövligt med några dagar till av lugn och ro. Men när jag loggade in på timmis-appen, så såg jag att jag hade blivit bokad i morgon, de hade bara inte meddelat mig det. Okejrå, då jobbar jag i morgon ändå. Det var ett lite kortare pass, 15-21, och på min favoritavdelning just nu, så det känns okej. Jag lämnade även lördagen kvar som bokningsbar, och tänker att jag beslutar hur jag ska göra med den i morgon.

Fastän jag ska jobba på min favoritavdelning i morgon, så var det som om luften gick ur mig alldeles efter att jag upptäckte bokningen. Man är helt klart skör för sådana ändringar, där det inte blir som man har tänkt sig. Det är också en erfarenhet, I suppose. Men det blev i alla fall inget skrivet. Istället lullade jag runt här, käkade lite lunch, läste lite Stephen King, och fick sedan för mig att glo lite på hyllan i skafferiet där min alkohol bor. Jag har nämligen ingen som helst koll på vad som finns där, för det är en hylla jag ytterst sällan frekventerar eller ens inventerar. Men av någon anledning fick jag för mig att kika lite där. Kanske blev jag inspirerad av alla kompisar som är fast hemma och som storstädar eftersom de är uttråkade, vad vet jag. I alla fall hittade jag nedanstående flaska (den hade en kompis också, för övrigt) som jag alldeles hade glömt bort att jag hade. Men ja, jag gjorde ju faktiskt apelsinlikör i juni 2015. Och något mer som jag har glömt bort vad det var. Kanske hade jag hittat det också om jag hade fortsatt gräva på den där hyllan, men jag blev så glatt överraskad när jag hittade apelsinlikören att jag alldeles glömde bort att gräva vidare, haha.

Hemsnickrad apelsinlikör från juni 2015. Jag dricker ju sällan och aldrig någon alkohol, så den lär väl stå i både 5 och 10 år till, innan jag nästa gång kommer ihåg att den finns. Fast å andra sidan fick jag förslag från en kompis om att smaksätta kladdkaka med apelsinlikör, och det måste jag så klart testa.

Det blev en sväng på affären för att handla en massa grejer efter det, och sedan…sedan vet jag inte riktigt vad som hände med dagen. Jag skrev ännu ett inlägg på Facebook (jag skrev om likören tidigare på dagen), ett superlångt om hur jag upplevt mina 6 första veckor inom vården. Jag bifogar det i slutet av det här blogginlägget, så har jag det sparat här med. Sedan…hm. Ja du, jag lyssnade på vinden, som hade tilltagit allt mer under eftermiddagen, och som i vanlig ordning kastade runt på min soptunna, fastän den står inkilad bakom trappan. Känner mig ofantligt trött på vind. Googlade om det blåser mycket i Los Angeles, vilket det gör ibland. Ibland. Det kan jag leva med.

Sent omsider fick jag snickrat ihop mat, käkade och pallrade mig in i duschen. Hela dagen har liksom gått lite i sirap i dag, sedan jag insåg att jag är bokad för jobb i morgon. Känner mig även lite tagen på sängen över att påsken är här nu. Eller ja, för de allra flesta har det ju varit påsk sedan förra helgen, men jag har liksom inte känt att det har varit det alls. Jag har inte heller fått fram några påskprylar här, annat än tulpangardinerna i köket. Men jaja, det blir väl påsk ändå. Och jag har åtminstone fått lagt in två burkar sill i lag, som jag ska göra färdiga efter jobbet i morgon kväll. Och jag har gjort en översikt över helgens mat och skrivit shopping-lista. Det får faktiskt räcka för i dag, känner jag.

Två paket inläggningssill. Normalt sett köper jag fem, och gör fem sorters inlagd sill, men jag kände att det kunde få räcka med bara två sorter nu till påsk.
Sillfiléerna står och gottar sig i rödlök och ättikslag tills i morgon, då de ska få bli skärgårdssill och senapssill.

På fredag kommer det bli den stora matlagningsdagen. Jag tänkte vi skulle köra klassisk buffé både fredag och lördag, för det blir alltid så mycket mat då. Så på fredag ska jag tillverka Janssons frestelse, mini-Västerbottenpajer, räkcheesecake, köttbullar, lemon meringue pie, Verdens Beste (Kvæfjordkake), och så ska det förstås kokas potatis och ägg och fixas med lite sånt också. Lemon meringue pie får bli efterrätt på fredag, och Verdens Beste på lördag, för det blir inga påskägg i år. Dels av ekonomiska skäl, dels för att jag är inte så förtjust i plockgodis i vanliga fall (man vet aldrig vem som kört nävarna ner i de där burkarna på affären), och än mindre nu i dessa corona-tider, och jag ids inte hålla på att köpa en massa svindyra påsar med färdigpaketerat godis att dela upp i påskägg. Så jag bakar istället. Fast jag tänkte överraska ungarna med hemmagjord Dumlekola, för den älskade allihop när jag gjorde den till jul.

Sen, på söndag, så avrundar vi denna veckas matorgier med en laxpudding, följt av glass med frukt, rån och chokladsås. Jag vet inte hur det är med er, men jag tror jag gick upp tre kilon bara av att skriva den här listan på all mat som ska tillverkas. 😛

Nu är det dock sovdags, min kropp protesterar ljudligt mot att vara uppe längre. Typiskt – nu när ungarna är lediga och jag glatt skulle kunna vara uppe till 2, som jag trivs bäst med, så är jag dödstrött redan vid midnatt. Blah. 😛 Hur som helst, här nedan får ni det andra inlägget jag skrev på Facebook i dag. Håll till godo! 🙂

OM ATT BYTA KARRIÄR OCH TA KLIVET IN I VÅRDEN PRECIS NÄR COVID-19 BRAKAR LOSS I SVERIGE.

(Hämta kaffe, det här är långt. Eller ett glas vin.)

Vid nyår i år beslöt jag att göra ett karriärbyte från fysisk säkerhet till sjukvården. Närmare bestämt beslöt jag att utbilda mig till röntgensjuksköterska istället. Oklart varför man kallar det för just det i Sverige, för det har över huvud taget ingenting att göra med sjuksköterskeyrket, och jag kommer inte kunna arbeta som sjuksköterska efter avslutad utbildning. Däremot kommer jag jobba med MR, CT, traditionell röntgen och en massa annat. Inte så mycket vård, mer diagnostik (och lite behandling). Hitta svaret på vad som är fel, helt enkelt. Problemlösning. Som är något av det jag gör allra bäst. Och dessutom är just röntgensjuksköterska, eller radiograf som det heter i alla andra länder (kom igen nu, Sverige, var inte så segrövade – kalla det för vad det egentligen heter), en av de sakerna jag hade högst upp på listan över potentiella framtidsyrken när jag som 15-16-åring skulle komma på vad jag ville bli när jag blev stor.

Om allt går vägen börjar jag studera i höst. Jag tror mig kunna komma in på utbildningen utan problem, och hoppas att jag kommer trivas (det gör jag nog, jag får ju jobba med avancerad teknik hela dagarna). Arbetsmarknaden inom det här området på världsbasis är så ljus att man behöver svetshjälm, lönen är inte fy skam och jag kan helt enkelt regga in mitt företag som bemanningsföretag och hyra ut mig själv och på så vis fortsätta vara min egen arbetsgivare. Win-win-win i alla led.

Dock måste jag jobba mig igenom studierna. Så i januari tänkte jag att vad fasen, jag börjar söka vårdjobb redan nu. Bra erfarenhet rent generellt, jag kan välja att bara jobba på timmar och på så vis styra från vecka till vecka hur mycket jag jobbar och anpassa det efter livet i övrigt, jag får lite tid att vänja mig innan studierna drar igång, osv. Så jag drog iväg några ansökningar. Och fick en helt galen respons på en gång, och var på intervjuer var och varannan dag i 2½ vecka. Jag erbjöds det ena jobbet efter det andra, och tackade nej till långt fler än jag kunde tacka ja till. Sedan kom den 26 februari och jag hade mitt första jobbpass. Det var också den dagen vi fick det andra corona-fallet i Sverige.

Corona märktes omedelbart på de tre arbetsplatserna jag i slutändan hade tackat ja till. Två av dem är inom äldreomsorgen. Båda ställena införde omedelbart besöksförbud när riktlinjerna från FHM sa att personer över 70 bör isoleras för att skydda dem. Det har varit besöksförbud på båda “mina” ställen i nästan fyra veckor nu. En åtgärd som jag ser många gapa högljutt om i sociala medier att man ska göra, en åtgärd som är enkel att genomföra, men det är också en åtgärd som har stora konsekvenser. För hur förklarar du för någon som är dement att de inte får träffa sin familj? De kommer ihåg det en kort stund i bästa fall, sedan är de ledsna, oroliga och stressade därför att viktiga människor plötsligt saknas för dem och de förstår inte varför. De sover sämre, kliver upp på nätterna eftersom de är oroliga, ramlar, gör illa sig. De mår psykiskt allt sämre för varje dag som går. Så den enkla lilla åtgärden är faktiskt inte så “bara”. Det påverkar dem ofantligt mycket. Samma sak för dem som bara har omsorgsbehov och som kommer ihåg och förstår varför det måste vara så, även de påverkas så enormt mycket när en sådan stor och viktig del av deras värld plötsligt bara upphör att finnas. Men vi gör det vi kan, vi som jobbar. Hjälper dem att få prata med sina anhöriga per telefon, Skype eller liknande, även om det inte alls är samma sak. Men det är i alla fall något.

Vi fick också nya rutiner, vi som jobbade. Ta tempen när vi kommer till arbetspasset och inte jobba om vi hade högre temperatur än 37,8. Stanna hemma om vi hade minsta lilla symptom på luftvägsinfektion. Manfallet var enormt och min mobil vibrerade konstant med förfrågningar om jag kunde jobba si eller så pass. Och när man jobbar kan man aldrig känna sig säker på att man får gå hem efter jobbet, för rätt vad det är så har någon fått ett symptom som säger att de inte får jobba sitt pass och avlösa dig, och då får du inte gå hem. Det är bara att gilla läget och jobba ett pass till på raken, och hoppas att du åtminstone får gå hem när det passet är över.

Mitt tredje jobb är på intensivvårdsavdelningarna på Akademiska sjukhuset, där jag sitter vak med patienter som är för sjuka för att lämnas ensamma, men som ändå inte är så svårt sjuka att de måste ha konstant övervakning av maskiner och sjuksköterskor. Oftast handlar det om personer som riskerar att dra ut infarter och sonder, som kan försöka kliva ur sängen ensamma fastän fallrisken är väldigt hög, osv. Det kan vara äldre som ramlat och slagit sig halvt fördärvade och det kan vara människor som genomgått stora ingrepp som de ska återhämta sig från. En av avdelningarna jag jobbar mest på ligger bredvid infektionsavdelningen (som jag också är på ibland). Jag passerar de gula provtagningstälten på väg till jobbet, och ordningsvakten som står bredvid avspärrningarna. Ibland pratar han med någon sköterska iklädd full skyddsutrustning, som kommit ut för att ta en nypa frisk luft. Jag hälsar och fortsätter till min avdelning. Än så länge har jag inte behövt jobba med covid-19-patienter, och jag hoppas slippa framöver också, om jag ska vara ärlig. Men behövs det, så gör jag självklart det.

Jag påbörjade ett karriärbyte precis när vi drabbades av en galen pandemi, och timingen i det är… jag vet inte, men det känns som att det borde vara nånting i alla fall. Om inte annat är det lärorikt i alla fall. Man blir även lite mer ödmjuk av att jobba inom vården (och gör man inte det, så har man valt helt fel karriärväg). Samtidigt är jag så söndertvättad och spritad på alla håll och kanter vid det här laget, att jag praktiskt taget är som en picklad gurka. Eller färdigpreparerad att läggas på burk i ett framtida laboratorium eller så. För säkerhets skull kanske jag ska hålla mig undan öppna lågor fram tills dess.

Jag har jobbat mina sex första veckor i vården nu. Vi fick det andra svenska corona-fallet i Sverige på min första arbetsdag. I dag har vi 8419 registrerade fall och 687 döda. Sjukvården gör allt och lite till för att vi ska ro iland det hela, FHM likaså. Gör det, ni andra också. Följ rekommendationerna, även om de inte är direkta order från myndighetshåll (ni vet med er själva att ni skulle protestera lika högljutt även då, om de faktiskt gav direkta order, va?). Följ dem även om ni inte umgås med någon som är 70+. För den där människan som står framför dig i kön på Ica när du står där och hostar och snörvlar kan vara jag eller någon annan som jobbar inom vården, och vi behöver få vara friska så länge som möjligt, tills vi fått planat ut den där kurvan. Du vill det, du med. För sjukvårdsbiträden är faktiskt inte särskilt bra på att intubera någon akut, troligen inte ens efter att vi sett proceduren på YouTube. Så se till att vårdkompetensen också får vara frisk, allt från läkare till sjukvårdsbiträden och blivande röntgensjuksköterskor. Det vore schysst.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *