Det bästa brevet någonsin

Måndagar. De kan ju bli lite hur som helst, i alla fall enligt min erfarenhet. Ibland bra, ibland svarta hål av elände, och för det mesta lite meh, sådär.

Det enda jag visste om den här måndagen var att jag skulle ta upp en del potatis. Av någon anledning tyckte tydligen mina Prinsess-potatisar att det var dags i helgen som gick, för plötsligt hade blasten bara lagt sig överände och börjat dö. Helt utan förvarning. Intressant, kan inte minnas att jag sett potatisblast bete sig riktigt på det sättet förut. Inte över natten bara, som det blev nu.

Prinsess-potatis längst till höger. Spännande sätt att meddela att “NU vill vi upp ur jorden!”. 😛
Jag var lat och tog inte upp allt i dag, bara några plantor, tillräckligt för två middagar. Får fortsätta i morgon, så länge det är torrt i jorden är det ju inte superpanik att få upp dem.

Det har annars varit en lugn dag i Palatset. Jag har inte varit bokad på jobb på flera veckor nu, och just nu är det faktiskt ganska skönt. De senaste dagarna, sedan telefonsamtalet jag hade med Soc, har det faktiskt känts lite som att ha en smula semester. Axlarna har sjunkit en aning och det har känts som att det trots allt finns en smula hopp i tillvaron. Och dagen i dag har spenderats med att vattna lite växter, försöka staga upp de två solrosorna som envisas med att lägga sig ner, och att småpyssla lite i trädgården. Och, inte att förglömma, att ivrigt vänta på säsong 3 av Seal Team (min favoritserie), som skulle släppas i dag.

Först betedde de sig som lutande tornet i Pisa, och när jag tog tag i att staga upp dem så att de skulle stå någorlunda rakt, så lade de sig rakt framåt, över gräslök och citronmeliss, åt det enda håll de inte hade något stöd. Suck.

Det som var oväntat i dag var brevet. Eller jag visste att det skulle komma, men inte att det skulle dyka upp just i dag. Jag hade nämligen bett den blivande psykologen som utredde 14-åringen om att skriva ett utlåtande jag kunde ta med som underlag för diskussion i skolan, på det planeringsmöte vi i våras bestämde att vi skulle ha inför skolstarten i höst (måste påminna skolan om det, förresten, för han börjar skolan nästa måndag och de har fortfarande inte hört av sig med någon tid för mötet). Det brevet anlände i dag. Jag hade kunnat gråta när jag läste det, för det var det enskilt bästa brev och underlag jag någonsin sett. Det här var definitivt skrivet av någon som verkligen tar sitt jobb och sitt uppdrag på allvar, och som ser till sin patients bästa på alla sätt och vis. Det var så fantastiskt välskrivet och genomtänkt att jag skulle kunna rama in det, och jag kommer spara det i åratal, kanske resten av livet. Så bra var det. Vore det inte så personligt, så skulle jag ha återgett det här.

Det är ju svårt att toppa en sådan grej, i synnerhet på en måndag, och det hände heller inget som var bättre än det i dag. Men det var riktigt nice att få börja titta på tredje säsongen av favoritserien, samtidigt som det faktiskt blev så kyligt under kvällen att det var läge att dra på sig ett par nystickade innetofflor/-strumpor. Ljuvligt!

Svårt att ta smickrande foton på ens egna fötter i den här vinkeln – benen ser ofelbarligen ut som timmerstockar. 😛

Annars är det inget nytt att rapportera just i dag. Jag försöker vrida tillbaka klockan och vänja kroppen vid att kliva upp allt tidigare varje dag, medan den protesterar allt mer högljutt. I dag vaknade jag strax före kl 9 och det blir nog samma i morgon. Men sedan ska klockan vridas ännu lite mer tillbaka, för att till sist landa på kl 6 på morgonen, så att jag kan få in ett träningspass och ordentlig frukost innan det är dags att ta fatt på dagen. Drygt, men jag tröstar mig med att jag med tiden kommer kunna jobba bara kväll igen och ungdomarna kommer sköta sina tider helt själv, och jag kan slippa de tidiga morgnarna på permanent basis. Det är upploppet nu, de sista åren jag behöver göra det här, och jag hoppas det ska kännas mer lockande att kliva upp tidigt om jag lägger ett träningspass direkt när jag har vaknat. Hoppas kan man ju i alla fall. 🙂

I dag kom förresten kajorna tillbaka till min ort. Lyckades filma en liten snutt, tycker det är rätt häftigt att se dem flyga runt sådär, även om man helst vill slippa ha dem inpå sig.

Nej, nu får det vara nog skrivet för i dag. Dags att dra av ansiktsmasken jag suttit med i typ en timme nu, och pallra sig i säng för lite skönhetssömn. Vågar man månne hoppas på ett riktigt svalt sovrum i dag?

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *