Det artar sig

Sömnen blev det lite sisådär med i natt, fast jag trodde faktiskt jag hade sovit mer än min sportklocka angett i dag. 6 timmar och 23 minuter liksom…eftersom jag vaknade 12:20 så innebär det alltså att jag måste ha legat vaken till typ kl 6 i morse, vilket jag inte alls får att stämma. För all del var klockan strax efter 3 innan jag kom i säng och jag låg vaken en stund, som jag fått för vana att göra numera, men att jag låg vaken i 3 timmar har jag då verkligen ingen känsla av. Jag hade nog snarare gissat på 1-1½ timme kanske. Men jaja, så kan det vara.

I dag mådde jag i alla fall precis som vanligt när jag vaknade. Det vill säga, kroppen kändes inte sådär tung och motsträvig som den blir när det är lågtryck, och jag hade ingen ledvärk alls heller. Jag kände mig ganska precis som man gör första dagen man är frisk på riktigt efter att ha haft influensa i en vecka. Typ så. Och mycket riktigt – i dag sken solen för fullt och det var definitivt högtryck. Lustigt det där, hur man kan påverkas så kolossalt av sådana saker. Anyway, det innebar också att jag ÄNTLIGEN kom iväg på en till powerwalk! Den första på över en vecka, så det var verkligen på tiden! Jag ska dock inte säga att det var skönt, för det vore faktiskt en överdrift.

Februari månads challenges! Eller ja, jag har lagt till 50 miles och 100 miles för februari, utöver de redan pågående utmaningar jag har, och de två som inte börjat ännu. Årets första challenge, January50miles, är avslutad och därför inte med i listan längre.

De första 5-600 metrarna kändes det som om min kropp bestod av ett fullständigt slumpartat hopplock av armar, ben och kropp, och att dessa inte alls hörde ihop. Sedan började den delen gå till sig, och jag kunde fokusera på att bara gå. I dag var det dock mer arbete än njutning i den grejen, och när jag vände vid halvvägsmärket och fick motvind, 6 m/s nordanvind, så var det verkligen inte särskilt mysigt, det hela. Dock var solen framme, och nu känner man hur den börjar värma. I skuggpartierna kändes det riktigt kallt, i synnerhet med nordanvinden rakt i ansiktet, men så fort man kom ut ur skuggan blev temperaturen mycket mer behaglig, och man kunde nästan ana solvärmen mot kinderna, vinden till trots.

Att det börjar bli varmare syns även i trädgården nu, vilket känns lite sådär. Om det smäller till och blir frost är jag osäker på hur min rhododendron och mina jordgubbar kommer klara sig, till exempel.

2 februari och min rhododendron skjuter knoppar…
Vårlökarna spirar och gror även hos mig, och även om det är tidigt även för dem, så vet jag att de kommer klara sig även om det blir frost och snö nu.
Jordgubbslådan. I stort sett alla gröna blad ni ser har kommit de senaste dagarna…

Även om dagens promenad kanske inte var den mest lustfyllda jag haft, så kändes det i vilket fall riktigt bra att komma hem efteråt och att få fylla i dagens kilometrar. Hurra för det! Men oj, vad jag känner av den nu i kväll. Både ben och rumpa är jättemöra, som om jag sprungit flera mil i uppförsbacke, typ. Hårda bud! 😛 Den här månaden blir det verkligen till att lägga på ett kol dessutom, för trots att det är skottår, så är det ändå bara 29 dagar, och jag har planerat att nå 100 miles/16 mil den här månaden… Det blir till att kämpa! 😀

Det blev ett rejält lass med köttbullar och pasta efter powerwalken, och de sista två avsnitten av Chernobyl. Riktigt bra serie, för övrigt, och jag är väl den sista på jorden som sett den nu. 😛

Mums!

Jag tog tag i en annan grej nu i kväll, som jag skulle ha gjort för länge sedan: färga håret. Eller utväxten då. Egentligen skulle jag ha gjort det för en månad sedan, men jag har dragit ut på det. Det har inte känts som att det varit någon särskild anledning att stressa med det, för de enda gånger jag är utanför dörren är för att träna eller handla mat. Dessutom är vi så sjukt panka hela tiden också. Det har känts lite sådär att inte ta tag i det, jag gillar inte att se ut som ett dass, men…whatever, liksom. Men i dag bestämde jag mig för att det var dags.

Innan jag gjorde slag i saken så ville jag ta kort på utväxten. Dels för att försöka se hur mycket vitt jag har i huvudet nu, och dels för att försöka utröna vad som egentligen är min “naturliga” hårfärg nu för tiden. Det sistnämnda är en högst adekvat fråga, faktiskt, för jag har färgat håret sedan jag var 14. I stort sett varje månad i 33 år alltså. Så det är kanske inte så konstigt om jag inte vet riktigt vilken färg som döljer sig därunder egentligen. Och jag vet inte riktigt om fotona jag tog hjälpte så mycket heller, om jag ska vara ärlig. Eftersom jag har så mycket utväxt nu, så ser man ju ganska tydligt hur mycket vitt det finns, men min naturliga färg…? Alltså, jag vet inte jag, men klassas det där ens som en färg?? Jag tycker det ser mest ut som fullständig frånvaro av färg, jag. 😆

Det är skitsvårt att fotografera något man inte ser, bara så ni vet…
Färglös utväxt med vita strån i. Urtjusigt. …not. 😛
Återställer ordningen.

En annan sak jag upptäckte när jag klev upp i dag var förresten att min hy var SÅ mycket bättre i dag. Bilden nedan ljuger faktiskt lite, det ser ut som jag fortfarande är ganska rödflammig, men det är jag inte. Utslagen är i stort sett borta, alla blåsor är borta, och likaså alla knottror. Huden är helt slät igen.

Fotat strax efter att jag hade klivit upp. Jag ser inte så rödflammig ut i verkligheten, och det är inga knottror eller vätskande blåsor kvar alls. Hurra!

Jag tror mer och mer att det är klimatet min kropp inte gillar. Jag mådde märkbart bättre både när jag bodde i Spanien och när jag var uppe i Nord-Norge, så det måste vara den höga luftfuktigheten och alla lågtryck vi haft här som påverkar mig så kolossalt, jag kommer liksom inte på något annat. Kanske har det även påverkat mig mentalt på sätt jag inte förstått, och bidragit till att jag exempelvis blev så bitter till slut under förra året (jobbar aktivt med att få bort det, och mår mycket bättre nu). Eller om det inte är orsaken, så är det garanterat en bidragande orsak till att det varit så tungt med allting. Så det där med att röra sig till andra breddgrader ter sig som en allt bättre idé, på alla sätt och vis. Och i kväll fick jag en riktig snilleblixt.

Jag har ju tidigare (dock inte i den här bloggen, tror jag, i alla fall inte i någon omfattning) pratat om att jag ville åka till Aruba i ett år, och ägna mig åt att skriva böcker och designa och så. Tanken var att jag skulle göra det från sommaren 2022 till sommaren 2023, vilket innebär att jag skulle fylla 50 i januari 2023 på Aruba. Men nu är det ju som det är med min skriv-mojo, den vill ju bara visa sig sporadiskt, så om det blir så mycket aktivt skrivet för min del i framtiden återstår att se. Men så kom jag på det här med att utbilda sig till röntgensjuksköterska och att ett av skälen är att jag vill ha möjlighet att jobba typ var som helst i världen – kanske kunde jag åka till Aruba och göra det i ett år? Och vet ni, det är faktiskt inte alls omöjligt. De har ett sjukhus där som tar emot anställda från andra länder, och de har en röntgenavdelning (som verkar söka röntgenpersonal just nu, dessutom, men det är ju liiiite tidigt att börja söka jobb på den fronten kanske 😛 ). Så i teorin är det inte omöjligt att jag skulle kunna göra en sån grej. 🙂 Jag kommer inte kunna fira min 50-årsdag där, men jag kanske kunde åka dit och jobba där ett år senare än ursprungligen planerat? Det vore ju nåt! 🙂

Färggranna hus i Oranjestad på Aruba. Det vore inte fel att jobba där ett år! 🙂

Nåväl. På tal om att vara den sista i världen som ser populära tv-serier, så ska jag fortsätta titta på sista säsongen av Game of Thrones. Jag såg första avsnittet av säsong 8 i går, och ska fortsätta med ett avsnitt eller två till, medan mitt nyfärgade hår torkar och jag snickrar lite på en julklapp. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *