Den olyckliga viktuppgången

Den olyckliga viktuppgången

Jag vet, det är mycket hälsosnack just nu, men bear with me. Jag är bara så glad över att vara tillbaka på rätt spår igen. 🙂

Skulle ta en käck selfie direkt efter dagens styrketräningspass, årets första riktiga sådana, men det gick sådär. Istället blev det en suddig klyft-bild, på en klyfta jag sannerligen inte har i någon annan vinkel än just den här. Vojvoj.

I dag kom jag att fundera på det här med min vikt och min övervikt i synnerhet. Den sistnämnda har i huvudsak varit närvarande de senaste 15 åren. Innan dess kunde jag fluktuera lite, men var i huvudsak hyfsat normalviktig för det mesta. Och under de senaste 15 åren har jag också fluktuerat en del, men mestadels haft åtminstone 10 kilon för mycket. Man kan väl säga att jag legat mellan +10 och +30-ish eller så under de senaste 15 åren.

7 månader gammal, och ett av få foton på mig som bebis.

Det är ganska uppenbart varför det har varit så. Samtidigt som åren sedan andra skilsmässan för 11-12 år sedan varit de lyckligaste i mitt liv, så har de också varit de olyckligaste. Det har varit år av kämpande för att komma på fötter efter båda mina äktenskap, både mentalt och ekonomiskt, där jag fått se mig slagen i båda avseendena hittills. Ja, på den mentala fronten pratar jag då framförallt om det här med relationer. Jag tog väldigt mycket stryk rent mentalt under båda äktenskapen, och de dejter och kortare relationer jag haft sedan dess har mestadels förstärkt de negativa erfarenheter jag redan hade i bagaget. Och ekonomiskt…då, för 12 år sedan, hade jag förhoppningen om att bli skuldfri lagom till jag fyller 50, men nu vet jag inte. Jag har kämpat så med dessa skulder som jag har på mitt namn (utan att ha bidragit nämnvärt till deras uppkomst, ska tilläggas) och det hela är fortfarande, 12 år senare extremt motigt. ALDRIG mer att jag låter någon annan vara delaktig i min ekonomi. Över mitt lik att det får hända igen.

5 år gammal.

Nå. Hur som helst, det har varit slitigt i många avseenden under de här åren, och resultatet har varit diverse fysiska mén, exempelvis det här med vikten. Fast det är ju lindrigt ändå, egentligen. Lätt att fixa, menar jag. I alla fall om man mår bra. Och det får väl sägas vara det stora målet i år. Att försöka må bra igen. 2019 var ju ett sällsynt skitår dessutom, så jag känner verkligen att jag behöver få må bra igen. Få ordning på både kropp och själ, så att säga, även om det ekonomiska tycks vara smått omöjligt att reparera om man bor i Sverige. Kanske är Los Angeles svaret på den biten, haha. Lämna landet bara. Gudarna ska veta att det frestar. Jag har varit ekonomisk fånge i konungariket Sverige tillräckligt länge, tycker jag. Utan att ha möjlighet att fly ens, eftersom jag – tadaa – inte har råd med det. Go figure.

14 år gammal ungefär.

Nu var det inte det här jag skulle prata om. Sorry. Det blev ett litet sidospår där. Men samtidigt är det ju så uppenbart att det är grunden till att jag varit så olycklig i de här 15 åren, och som gjort att jag bland annat fått problem med vikten. Inte nödvändigtvis för att jag har ett matproblem (jag älskar mat dock, tro inget annat), utan därför att jag haft och har ett väldigt stort kortisolproblem. Stresshormonet, ni vet. Det har varit herre i mitt kunga…drottningrike de senaste 15 åren. Och det gör ingenting positivt för ens vikt, let me tell you.

Julen innan jag fyllde 15. Som jag älskade denna coctailklänning!

Samtidigt har jag försökt vara en bra mamma, en jämlik förälder, skaffa den universitetsutbildning jag drömt om, hitta arbeten och inkomst, starta eget företag osv. Och allt det där har jag också gjort. Men hela tiden har stressen och kortisolet varit boss och styrt min tillvaro. Jag har kämpat konstant för att komma ovanpå igen, utan att lyckas. Knappt utan att uppleva att jag haft någon framgång ens. Man får aldrig slappna av riktigt då, kroppen kommer i olag på så många sätt, och så länge man måste fortsätta kämpa så kommer det finnas kvar. Men på något sätt ska jag överlista det. I år är året då jag kommer på ett sätt att klå stressen och kortisolet och ta tillbaka min kropp igen, även om jag kanske inte kan ta tillbaka min ekonomi (ännu).

Jag var även inom modellbranschen en snabb sväng när jag var 24-25 nånting.

I morgon fyller jag 47. Fantastiskt! Jag ser fram emot det, precis som jag ser fram emot att känna mig som människa på riktigt igen. 47. Inte ens halvvägs i livet än, för jag räknar med att passera tresiffrigt innan jag kastar in handduken. Det finns massor av äventyr kvar framför mig, no doubt. Men i år blir det stora äventyret att hitta lyckan igen, på alla sätt jag kan. Hitta skrattet, glädjen, äventyrslustan och livsglädjen igen. I år är det mitt år, tamigfan.

Strumpstickning och film känns som ett bra sätt att avsluta mitt 46:e år. I morgon är det level up. 😀

Strumporna jag påbörjade på julafton blir nog klara i dag. 🙂

AniLove

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *