Avslag

Detta är historien: Jag blev grundlurad av ett ex, och enligt Soc, BUP, läkare m.fl. blev jag under många år utsatt för ekonomisk, sexuell och psykisk misshandel. Allt utom slag, i princip (om vi bortser från de slag jag fick ta emot under den sexuella misshandeln då). Det som har haft störst inverkan på mitt liv är det ekonomiska (ja, och så att jag är helt oförmögen än i dag att ha den typen av relationer. Jag klarar bara inte av det). Jag har varit ruinerad i snart två decennier på grund av det där, och har under lika lång tid gjort allt som stått i min makt för att bli av med de skulder som är häftade till mitt namn. Jag har utbildat mig, drivit egen verksamhet vid sidan om studier och ordinarie arbete, haft både två, tre och fyra jobb samtidigt, allt för att dels försöka överleva och dels för att försöka bli av med de där skulderna. Jag jobbade så hårt att jag hösten 2017 drabbades av utmattningssyndrom och kraschade fullständigt. Ändå försökte jag återgå till arbetet redan efter 6 månader, eftersom jag var livrädd att fastna i en sjukskrivningsloop där jag inte skulle kunna lösa alla dessa problem (och även för att jag är livrädd för FK, som är en av de vidrigaste myndigheterna i det här landet, tillsammans med Migrationsverket).

Det fungerade dock inte att återgå till samma arbete, det var för krävande (dels jobbet i sig, men även att jag pendlade drygt 100 mil varje vecka och dessutom hade jour 50 % av tiden. ALL tid, dygnet runt, året om), och jag såg mig tvungen att säga upp mig innan jag var så trasig att det inte fanns någon återvändo. Jag sökte nya jobb, försökte ett par saker som inte fungerade, tvingades ge upp och börja söka jobb på nytt. Och hela tiden, under alla år, så betalade jag så mycket och så ofta jag kunde på de där skulderna. I över 15 år gjorde jag det. Jag har betalat så mycket på de där skulderna att själva kapitalbeloppen är betalade minst två gånger om. Fast det hjälper ju inte när räntorna ser ut som de gör. De summorna ökar snabbare än en gräsbrand i Kalifornien.

Sen hamnade jag i en sits där jag i 1½ år inte fick ett enda jobb jag sökte, trots att jag sökte hundratals arbeten. Jag fick TVÅ intervjuer på de 18 månaderna, det var allt. Ingen av dem ledde vidare. Till sist chansade jag på att söka till röntgenutbildningen och började söka jobb inom vården. Och där fick jag äntligen jobb, en timanställning som vårdbiträde. 127 kronor brutto i timmen jämfört med de dryga 50 000 brutto i månaden jag hade på det välbetalda jobbet jag kraschade på (men där jag inte såg så värst mycket av de där pengarna, eftersom det allra mesta gick till skulderna. Även då levde jag under existensminimum på grund av det). Inte på långa vägar tillräckligt för att betala några skulder, men åtminstone en inkomst och en väg framåt. Utbildningen kom jag in på, men det är en ren rövare eftersom jag trots allt fortfarande har ett obehandlat utmattningssyndrom i bagaget, och jag räknar faktiskt inte med att orka igenom hela utbildningen. Det är inte heller sannolikt att jag gör det, med tanke på hur hårt jag kraschade då, hösten 2017.

I somras upptäckte jag att Kronofogden ändrat sina regler på ett sådant sätt att även den som har låga eller inga inkomster faktiskt kan få skuldsanering. Trots deras käcka reklamfilmer på deras hemsida som hävdar att det är jättekonstigt att så många tror att så inte är fallet, så är det faktiskt så att det inte har varit en möjlighet förrän under de senaste par-tre åren. Så jag satte mig ner och författade en ansökan. Jag kände samma skam då som man alltid gör när man hamnat i en sån här sits, för det är alltid samma sak med svenska myndigheter – du blir behandlat som idiot och kriminell om du har skulder. Och idiot var jag för all del den gången, som lät det där hända mig, men det ger dem inte rätt att behandla mig som om jag är kriminell. Det kan jag inte med min bästa vilja tycka. Jag blev sol- och vårad av någon jag litade på, och det gick förbannat fort när det hände.

Hur som helst, i förrgår blev jag äntligen uppringd av en dam från sagda myndighet, som skulle handlägga mitt ärende. En dryg timmes tämligen förnedrande intervju följde, där jag återigen skulle gå igenom alla detaljer kring allt som hade hänt den gången, vad som hade hänt sedan, hur det ser ut just nu (jag berättade faktiskt inte att jag studerar, eftersom det är så långsökt att jag ska klara av det där, och det är faktiskt ganska väsentligt för vad som hände sen), samt att jag fick svara på frågor som exempelvis “har du slutat skuldsätta dig nu?”. Slutat? Jag har för fan aldrig börjat! Innan jag träffade exet hade jag som mest ett banklån på 4000 kronor. Ett helt vanligt, hederligt banklån, det var allt. Det var det absolut enda som fanns registrerat på mitt namn när jag vid 26 års ålder träffade honom. Mindre än ett år senare skrev jag gråtande i min dagbok att jag inte visste hur jag skulle få ihop till alla skulder han hade påfört mig…

Jag har blivit överkörd av först mitt ex, sedan alla inkassobolag som använder skulderna som likvid de köper och säljer sinsemellan, vilket har gjort att jag inte har en aning om vad alla skulder är ens, för det får jag för det mesta inte ens veta längre – jag vet inte ens om det faktiskt är skulder som uppstått den gången, eller om de bara hittar på alltihop. Och så dessa fantasiräntor de använder sig av – det är helt vansinnigt att det där är lagligt ens. Och slutligen har jag blivit överkörd av alla instanser som finns till för att “hjälpa” människor.

I dag fick jag beslutet. Kom nu ihåg vad jag just berättat här ovan. Den information jag delgett Kronofogden är alltså att jag är utblottad sedan över 15 år tillbaka, att det inte är jag som skapat skulderna från början, att jag jobbade så hårt under så många år för att lösa det hela att jag kraschade fullständigt och drabbades av ett jättestort utmattningssyndrom, att jag under 1½ år innan jag fick jobb som vårdbiträde sökte hundratals jobb, att jag så ofta jag kunnat betalat på alla skulder, osv. Jag var helt öppen och ärlig med allting, jag kan även styrka ALLT. Rubbet har jag dokumenterade bevis på, från början till slut, och de kan dessutom göra en egen utredning på det hela och själva hitta informationen. De behöver inte ens ta mitt ord för det, för allt finns dokumenterat. Hela vägen bakåt till 1999 kan de nysta, året jag träffade honom, och de kommer se att det gått till precis som jag sagt.

Jag fick avslag på min ansökan. Av två anledningar:

  1. De anser att det finns en chans att jag någon dag får en högre inkomst igen.

    Kommentar: Javisst, men om det är skäl för avslag så är det ingen som kan få skuldsanering. ALLA har en chans att få högre inkomst någon dag. På samma sätt som alla har en chans att vinna på lotto. Är det sannolikt att jag kommer få en högre inkomst ens inom de närmsta tre åren? Nope. Men om tre år kanske jag kan få det, om jag nu mot förmodan skulle hålla ihop tillräckligt mycket för att faktiskt ta mig igenom hela den påbörjade utbildningen, och dessutom klara av att jobba heltid. Ingendera är dock särskilt sannolikt som det ser ut i dag. Och som sagt, de vet inte ens om att jag försöker plugga, de vet bara att jag är timanställd som vårdbiträde och att det tog mig 1½ år att ens hitta det jobbet.

2. De tycker inte jag har försökt tillräckligt hårt att lösa min situation.

Kommentar: Så om man jobbar halvt ihjäl sig i 15 år, kompetenshöjer sig så ofta man kan, betalar tillbaka så mycket man bara kan, drabbas av ett rejält utmattningssyndrom till följd av att man håller på att jobba ihjäl sig för att komma på fötter, söker hundratals jobb under 1½ år och i slutänden inte får något annat jobb än en timanställning som vårdbiträde och det dessutom pågår en pandemi ingen ser någon ände på som har inneburit att människor slåss med näbbar och klor över de jobb som finns att söka just nu…så har man alltså inte försökt tillräckligt? Då undrar jag ju vad exakt de anser är “tillräckligt”? Skulle jag ha ställt mig på närmaste gathörn och sålt mig själv också? För det är praktiskt taget det enda jag inte gjort.

Man ska också veta att all information jag gett, undantaget att jag försöker kompetensbygga med en ny utbildning nu trots att jag har oddsen emot mig, har de inte bara tagit emot, utan den finns med som underlag i avslaget, och de bestrider inte något i sak och säger att jag har fel, ljugit eller något annat. De slår bara fast att de anser att jag trots detta inte gjort tillräckligt. Och så finns ju chansen att jag någon dag ska få en högre inkomst än den jag har nu, som timanställt vårdbiträde som drabbats av utmattningssyndrom.

Och här trodde man att FK och Migrationsverket var de mest bisarra myndighetsinstanserna vi har i det här landet. Men nej, nu har de fått sällskap av Kronofogden också, som jag annars ansett vara en ganska anständig myndighet. Samtidigt är jag inte förvånad över avslaget. Inte efter att damen som intervjuade mig i förrgår i slutet på samtalet upplyste om att de ger minst 70 % av alla som ansöker avslag. Att formuläret de använder som underlag för ansökan “ändras hela tiden, vi vet inte själva vad som gäller från gång till gång” (jo, hon sa så, på riktigt). Och att även om man får skuldsanering, något som alltid löper i 5 år, så kan de när som helst ändra sig och riva upp hela beslutet. Så i praktiken kan du ha skuldsanering i över 4½ år, tro att allting kommer lösa sig och att du äntligen ska få bli en fri människa, och sen kan de helt sonika ändra sig bara.

Jag hade inte mycket förtroende för svenska myndigheter innan det här, men Kronofogden har jag som sagt ändå ansett vara en schysst instans, trots allt. Det ändrades fullständigt den här veckan. De är minst lika vidriga som FK och Migrationsverket.

Alltså, ibland undrar jag om alla myndigheter styrs av SD eller Monty Python eller nåt, för det finns liksom ingen djävla (pardon my french) rim och reson i något som helst längre. Kronofogden hade lika gärna kunnat ta ett järnrör och slagit sönder mina knäskålar. Ärligt talat – om inte en sån som jag kan få hjälp, som inte ens försatt mig i den här situationen själv och som har kämpat så hårt under så många år, hur i hela friden ska då någon annan få det? Och vilka är det egentligen som får den där skuldsaneringen? Rikt folk, som inte egentligen behöver den? Man börjar ju undra. En sak verkar i alla fall stå fullkomligt klart – det är inte ett alternativ för oss som verkligen behöver det och som redan gjort allt i vår makt för att lösa problemet själv i över 15 år. För då har du inte försökt tillräckligt. Och mirakler kan ju hända, där timanställda vårdbiträden plötsligt får jättehög inkomst. Sånt är ju inte alls osannolikt. Nejdå.

Man kan ju inte annat än skratta åt eländet. HUR är det ens möjligt att det blir så här?? 😲

Trodde du jag överdrev och har övertolkat Kronofogdens beslut? Nope, det här är vad de skrev. Jag “har inte gjort vad som kan förväntas av mig för att öka mina möjligheter att betala åtminstone en del av mina skulder”. Trots att jag även har svart på vitt att jag betalat över 200 000 redan på de där skulderna bara under de senaste 6 åren, fram tills att jag kraschade. Och så går det ju inte att utesluta att jag på nytt skulle kunna få en god inkomst. Och det har de ju alldeles rätt i, förvisso, för det kan man ju faktiskt inte utesluta för någon människa förrän den dagen man dör. Fast man kanske inte ska ta för givet att eget dödsfall utesluter att Krono anser att man SKULLE KUNNA på nytt få en god inkomst. Det kan man ju aldrig så noga veta. Det är ju inte förbjudet att tjäna pengar bara för att man är död, liksom. Och lite borde man väl kunna anstränga sig fastän man gått och dött liksom, jagmenarhursvårtskadetvara?

2 kommentarer

  1. Haha ja du vet, de där som ges ut postumt. Eller vars konstverk brakar i höjden så.fort de lagt näsan i vädret. Deras arvingar får väl fixa skulderna då”rå… SUCK!

    1. Author

      Ja, det här är ju bara för dumt. Man börjar ju undra om svenska myndigheter har någon sort inbördes tävling på gång, om vilka som är mest stenkorkade. Jeeeez…!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *