Augusti – välkommen!

För mig har det alltid varit en lättnad när juli månad tar slut. Eller rättare sagt – sedan jag flyttade till Sverige har det varit det, eftersom jag inte kan med klimatet i juli månad här nere i Svealand. De riktigt varma, fuktiga dagarna är pest och pina för mig, och jag avskyr hela grejen med rötmånad.

I år har det för första gången inte varit en sådan juli månad här i mina trakter. Tvärt om, det har varit sommarväder som har påmint mer om de nordnorska somrarna, i alla fall till temperatur och nederbörd sett. Jag har inte haft något att klaga på alls, undantaget den där smällheta veckan vi hade för ett tag sedan…fast den låg kanske i slutet på juni? Jag minns inte exakt. Olidligt var det i alla fall. Men i övrigt har det varit helt okej temperaturer för mig. Nästan lite svalt, rentav. Och för mina växter har det verkligen varit svalt – det har känts som om allting tog fart hur mycket som helst i andra halvan av juni, för att sedan dra till alla bromsar under juli istället.

Jag är hur som helst väldigt glad att juli månad äntligen är över, fast av andra skäl än vädret. För oss som familj och allt vad vi behövt genomgå så har den varit riktigt genomvidrig, och svenska myndigheter har bitvis betett sig på precis det vidriga sätt som många talar om och som de (myndigheterna) ändå kommer undan med. Jag pratar först och främst om BUP i Uppsala, där en av handläggarna för 16-åringen skrev en orosanmälan till Soc gällande honom som fick Soc att undra vad i hela friden det var för människa som hade skrivit ihop rappakaljan, och varför han tydligt tagit ställning för pappan i sin anmälan (det får han inte göra). Helt galet, och jag känner att jag borde göra en anmälan till HSAN på människan, men jag vet ärligt talat inte var jag ska hitta orken för det. Jag är så slut. Kaputt. Det har INTE varit någon vilsam juli månad direkt.

Juli slutade dessutom på sämsta tänkbara sätt, efter att 14-åringen hade en av sina “episoder” i går. Det var så überdjefligt att jag inte ens vill prata om det, och inte ens berätta vad som hände. Jag vill inte sätta ord på det, inte tänka på det, inte känna det. Jag vill bara att vi ska komma igång med de behandlingar som ligger i pipelinen för oss alla, så att vi kan få återhämta oss från allting och börja leva på riktigt igen. Jag vill att mina barn ska må bra igen, och jag vill att 14-åringen, som mår sämst av alla, får komma igång med det han behöver komma igång med snarast.

Be gone, juli månad – du var ett riktigt as. Måtte augusti bli betydligt mycket bättre!

Gårdagen sitter fortfarande i kroppen, och jag har behövt medvetet jobba på att få den ur systemet, så att säga. Jag har pysslat lite hemma, fått undan en oroshärd på ena köksbänken (varför berättar ingen för en att vuxenlivet innebär städning av köket 900 % av tiden??), stickat, och lite trädgårdspyssel. Det sistnämnda har verkligen fått stå till sidan på sistone, dels har jag inte orkat, dels har inte vädret lockat till utevistelse. Åtminstone inte för mig. Fast det har väl i ärlighetens namn varit lika mycket en fråga om att jag inte orkat med risken att behöva ens säga hej åt andra människor, än mindre vara social. Men i dag tog jag mig ut en liten stund. Jag rensade litegrann bland morötterna, slängde i en ny klortablett i poolen (som började anta en minst sagt illgrön nyans), och kunde konstatera att tomaterna inte bara lever utan blommar allt mer, pumporna börjar komma (själva frukterna alltså) och att de första frökapslarna från jättevallmon har torkat och poppat topplocket så att man kommer åt fröna. Det händer grejer, och eftersom jag inte gjort någon fotosafari i trädgården på ett bra tag nu, så tänkte jag plåga er med en massa trädgårdsterapi i bildform. Enjoy! 😉

Dagens roligaste:
Jag föreslog för 16-åringen att han skulle bli tatuerare när han blir stor, och jag lovar att jag kunde SE hela hans världsbild skifta en aning när han tänkte den tanken. Det vore så perfekt för honom!

Dagens hängläpp:
Säsong 2 av Umbrella Academy, som jag inte sett och nog inte kommer förmå mig kunna se på väldigt länge. Den serien var min och 14-åringens “grej”, och vi hade längtat i 1½ år efter säsong 2, som släpptes i går. En sak var att 14-åringen inte kunde vänta och började titta på den själv, uppe på sitt rum, men när jag bad honom ta 10 minuters paus för att hjälpa till med en frukost/brunch-grej han själv hade kommit på dagen innan, så bröt hela helvetet loss och…ja. Jag håller inte det emot honom, han rår inte för det, men det åt liksom upp all lust jag hade att se den där serien någonsin igen. Det suger. Jag hade ju längtat så länge. Men jaja…

Dagens det-kunde-vara-värre:
…jag har istället börja se om Bones, som har typ en miljard säsonger och avsnitt, och som jag kan roa mig med läääänge. Det känns väl ganska passande också, med tanke på att jag tänker plugga röntgen, även om det inte var ett medvetet val. Jag råkade bara känna för att titta på den. Fast vid närmaste eftertanke kan det ju ha varit ett beslut påverkat av att jag ska roa mig med just ben framöver…eller bara som uppladdning inför säsong 3 av Seal Team, som jag också längtat efter och som kommer om tio dagar, där samma kille spelar huvudrollen som i Bones. Måtte den 10 augusti bli en bra dag!

Bonusgrej:
Nu finns min utbildning inlagd på Studentportalen! Dock kan jag inte registrera mig online, så jag antar att tanken är att vi ska göra det på plats första skoldagen.