Årskrönika 2020

Förra året valde jag att inte skriva någon särskild krönika över 2019, med motiveringen att det hade varit ett väldigt tufft år och att jag inte hade någon som helst lust att dyka ner i allt som hade hänt under det gångna året. Istället handlade förra årets inlägg mer om mina funderingar kring hur jag skulle gå vidare framåt, om jag skulle satsa på att studera till röntgensköterska och därigenom säkra mina inkomster så att jag kunde jobba kreativt vid sidan om, som jag helst vill. Jag önskade mig mer sol, eftersom det hade varit i stort sett bara grått och mulet i flera månader vid det laget, och inte minst ville jag hitta min livslust igen, efter att den försvann någonstans under första halvan av 2019. Nu har det gått ett helt år sedan dess, och massor har hänt under det gångna året. Och den här gången tänker jag göra en krönika även om det varit ett tufft år, för den här gången behöver jag det för att kunna avsluta och gå vidare. Låt oss ta det i kronologisk ordning:

Nyårsafton 2019, ännu lyckligt ovetandes om vad det kommande året hade i sitt sköte.

Januari.
Jag bestämde mig på allvar för att söka till röntgensjuksköterskeutbildningen, och började otåligt vänta in att de skulle öppna för anmälan på Antagningen i mitten på mars. Jag sökte ALLA undersköterskejobb jag kunde komma över, trots att jag inte är utbildad undersköterska, och passerade under januari och februari över 100 sökta jobb. Jag unnade mig att komma igång med träningen igen, i första hand powerwalks, men planen var att komma igång med löpningen igen inom kort också. Jag tänkte mycket på hälsa och välmående, och på hur jag saknade passion i livet och ville ha mer av det. Massor av det, helst. Jag längtade efter att få lämna Sverige och börja om i ett annat land. Kanada eller Spanien stod högt på listan, men även Norge. Los Angeles lockade också, med sin kreativa miljö. Samtidigt stod Australien fortfarande i brand, sedan de extremt höga temperaturerna där (vilka även södra Europa drabbades av till viss del under 2019) gjorde att de årligen återkommande bush fires blev värre än någonsin, och stora delar av landet stod i brand från september 2019 till mars 2020. I Sverige fick vi ingen vinter att tala om, annat än 3-4 tillfällen med snö, men ingenting som låg kvar mer än några dagar, eller en vecka som längst.

Vi hör talas om Coronaviruset för första gången, som ska ha dykt upp på en matmarknad i Kina, där de sägs ha dålig hygien, och som lett till att en kinesisk stad sätts i karantän och att många, många människor dör. Resten av världen känner sig fortfarande trygga, och i Sverige säger FHM att man inte ser någon risk att vi ska drabbas över huvud taget. Vi får dock vårt första registrerade fall av Coronaviruset den 31 januari.

Några skymtar av solen fick vi i januari i alla fall, även om det inte var alltför många dagar.

Februari.
Världen har på allvar blivit varse Coronaviruset, men i Sverige råder ingen oro alls än så länge, trots att en person blivit smittad. Jag kämpar med sömnproblem och insomnia, som varit ett ovanligt stort problem sedan september 2019. Samtidigt börjar glimtar av inspiration återvända, och jag får snilleblixten att jag ska göra en adventskalender till min syster. Jag går på massor av jobbintervjuer och får nu massor av jobb. 17-åringen, som då var 16-åringen, hade sportlov i mitten på februari, medan 14-åringen hade det i slutet på februari. 16-åringen väljer att stanna kvar hos mig under sportlovet, och när jag ska skjutsa tillbaka 14-åringen till hans pappa visar det sig att samhället där jag ska tanka bilen (som bara går på ångor) är becksvart. Det är ett gigantiskt elavbrott, inga pumpar fungerar, så jag får lov att åka hem igen och meddela exet att grabben kommer nästa dag istället. Exet, som sitter i London, blir vansinnig på mig på grund av det, och menar att då får jag skjutsa sonen tidigt nästa morgon istället. Jag profylaxandas och låter som vanligt bli att ta fighten, men meddelar att jag har möten på morgonen (exet har alltid trott att min almanacka alltid kan anpassas efter vad han tycker, och nu är inget undantag) och att det får bli på kvällen. Samtidigt muttrar jag ohörbart för mig själv och upprepar mantrat att det bara är 4 år kvar tills 14-åringen är myndig och jag slipper ha med exet att göra någonsin igen. Lite vet jag vid den här tidpunkten om att det inte bara är jag som muttrar ohörbart över exet…

Det blåser mycket i februari också, så mycket att även jag som är född och uppvuxen på en ö tycker det är jobbigt med all denna vind jämt. Och just där mitt hus står, nästan på toppen av en kulle, där blåser det liksom från alla håll jämt. Och mellan alla jobbansökningar, intervjuer och mina sömnstörningar, så blir det svårare att hålla i det här med träningen, och till min sorg får jag allt oftare skippa den för att hinna och orka med allting annat. Jag resonerar också mycket kring det här med att komma tillbaka efter att man drabbats av utmattningssyndrom, och det är egentligen inte förrän nu, under början på 2020, som jag på allvar börjar ta till mig hur hårt jag drabbades av det hösten 2017.

Jag får flera av jobben jag sökt, och jag gör mitt första jobbpass som anställd på 16 månader den 26 februari. Det är också dagen då Sverige får sitt andra registrerade Coronafall.

Det är skottår.

Vintern uteblev även i februari, och vi hade gröna åkrar och bitvis även dagar med blå himmel och solsken, även om det inte var ofta den här månaden heller.

Mars.
Mars blev en omvälvande månad på många sätt. 16-åringen vägrade åka tillbaka till sin far, och beslöt sig hastigt och lustigt för att flytta till mig. Nu kom även historierna om hur han egentligen hade haft det där, och saker som hade hänt som jag aldrig hade fått höra talas om tidigare. Jag kokade inombords, men behöll lugnet utåt, och accepterade utan pardon ungens begäran om att få flytta till mig på så kort varsel. Det fanns skäl för det, minst sagt, och hade jag haft kapacitet att skada någon med telepati så hade det rykt både knäskålar och annat på telepatisk väg. 14-åringen följde 16-åringens exempel bara en vecka senare, och helt oförberedd hade jag plötsligt alla barnen samlade under mitt tak, och min dröm sedan de föddes om att alla barnen skulle bo i huvudsak hos mig blev plötsligt uppfylld utan att jag hade en aning om att det skulle bli så. Det kom som en blixt från klar himmel. Men båda barnen hade mycket tungt vägande skäl till varför de ville göra det, och jag kunde ha gråtit blod över att jag lät mig manipuleras att låta dem bo hos exet den gången för många år sedan, när jag fick höra hur de egentligen hade haft det. Exet var rasande, men kunde inget göra, eftersom det var barnens egen vilja och de var så stora. 15 mars blev båda skrivna hos mig, och ingen av dem har träffat sin far sedan dess annat än vid ett tillfälle i april för att hämta en del saker hos honom (då båda barnen var med) och ett annat under hösten (då bara 14-åringen följde med).

Jag skickade en anmälan till röntgensköterskeutbildningen den 16 mars, och tog fatt på arbetet att hitta nya skolor åt ungdomarna, och att skaffa hjälp för de saker de hade gått igenom. Den 2 mars gjorde jag mitt första jobbpass på sjukhuset, och passerar då de gula infektionstälten man ställt upp utanför infektionsavdelningarna på sjukhuset, så att personer som tror de kan ha Coronaviruset kan bli testade utan att komma in på sjukhuset. Vi drabbas av en Coronahysteri i samhället, som inledningsvis tar sig uttryck genom att människor börjar bunkra toapapper av alla saker, och hyllorna gapar tomma. Man börjar bli varse att äldre människor drabbas hårdast av det hela, och det är också framförallt äldre pensionärer som står framför de tomma hyllorna med toapapper, och sorgset inser att de inte kan köpa det de behöver eftersom någon frisk, välmående 40+-idiot med stark plånbok bunkrat allting åt sig själv och sin familj. Det är lika delar skrattretande att beskåda, som det gör en rasande att bevittna.

Jag börjar planera för årets planteringar, som blir mer omfattande än vad jag gjort på flera år.

Gapande tomma hyllor, där det borde stått mängder av toapapper.

April.
På månadens första dag åker tonåringarna och jag till deras far för att hämta en del av deras saker. Vi bävar allihop för vad som kan tänkas hända, men jag präntar in i dem att de inte ska ta fighten om han försöker provocera fram reaktioner ur dem. Som tur är försöker han bara med mig, när han muttrar om hur saker är “illa skött”, med tydlig hänvisning till att jag vägrat göra som han vill, och tvinga barnen tillbaka till honom. Jag tar bara emot bollen och släpper den, och kommenterar inte det han säger alls. Vi åker därifrån betydligt lättade, alla tre, men det tar flera dagar innan stressen på allvar släpper för 16-åringen.

På månadens andra dag fyller äldsta sonen 25. Obegripligt hur fort det kan gå! 14-åringen kommer igång på sin nya skola, och de första veckorna ser ut att gå hyfsat bra. Vi väntar in besked om 16-åringens skola, där det inte är riktigt klart ännu var han ska gå resten av terminen och det kommande skolåret. Vi inser även vilken katastrof hans gamla skola varit, som inte ens hade koll på att jag existerade, än mindre att jag också var vårdnadshavare. Sedan dröjer det flera månader innan vi får papper på betyg från gamla skolan, och det visar sig att 16-åringen kastat bort flera veckor på att läsa ett ämne de redan hade satt betyg i, men “glömt” meddela oss.

Vi börjar komma lite in i en vardagslunk, men samtidigt är det mycket som kommer tillbaka för ungdomarna, och deras mående pendlar väldigt mycket. Mot slutet av månaden står det klart att 14-åringen har svårt att hantera en fullstor klass, att hans depression börjat bli överväldigande, och att han sitter ensam på alla raster och bara väntar in nästa lektion. Påsken kommer och går, utan större händelser. 16-åringen får till sist en bekräftad plats på sin nya skola, och kommer igång där på allvar efter påsk. 25-åringen får ett nytt jobb, men där det blir övermäktigt för honom kvällen innan han ska börja, och det slutar med att jag får meddela hans nya chef och även rekryteraren om att sonen har kraschat och inte kommer kunna ta jobbet som planerat. 25-åringen mår mycket dåligt över det hela. Samtidigt försöker jag balansera alla mina egna nya jobb, och går runt med ständig ångest och en klump i magen över risken att exet ska dyka upp oanmält hemma hos oss när jag inte är hemma. Inte minst eftersom han nu blivit av med jobbet också, och därför är arbetslös och har all tid i världen att dyka upp oanmäld. Jag tänker samtidigt för mig själv att det lär vara bara en tidsfråga innan han lämnar sin fru, nu när han vare sig har jobbet som kan förse honom med resor världen runt, och han inte längre kan träffa andra kvinnor hur som helst på grund av pandemin. I min värld finns det inte en chans att han klarar av att bara hålla sig hemma och bara till sin fru någon längre tid. Han är helt enkelt inte sådan, något jag fick lära mig den hårda vägen på den tiden det begav sig.

På månadens sista dag har vi äntligen fått tid hos läkare för att be om remiss till BUP, och har turen att träffa en alldeles underbar människa. Hurra!

Jag planterar mängder av fröer.

Tomater, paprika och purjolök var bland de första sakerna att sås 2020.

Maj.
Denna månad återupptäckte 16-åringen sig själv till stor del, och jag ser en unge jag inte sett sedan innan han flyttade till sin far och blev en kuvad, ledsen version av sig själv. Det börjar svaja allt mer för 14-åringen i skolan, och han får allt mer frånvaro. Vi erbjuds en plats på Nova, som är till för barn med särskilda behov, men som de menar även ska kunna vara till nytta för 14-åringen, eftersom han då får ett mindre sammanhang att förhålla sig till än i en fullstor klass. Jag tackar nej med motiveringen att jag upplever det som förvaring mer än något annat, för att han ska uppfylla skolplikten.

När jag inte jobbar eller åker på möten gällande barnen, ägnar jag en stor del av min tid åt att gräva upp trädgården, och jag börjar plantera ut en stor del av det jag har försått inne under vårvintern/våren. Mina egna sömnstörningar kvarstår, men jag kämpar på.

Vi får ett högst oväntat snöfall den 13 maj, där det en morgon plötsligt ligger 5 cm snö på backen, och snöar lovikkavantar i ytterligare några timmar innan det ger med sig. Jag upptäcker även att grannhusets elanslutning är seriekopplat med mitt hus, när de börjar blåsa säkringar till höger och vänster både ute i elskåpet på garagebacken hos mig, och även en del av mina faser i mitt hus. Det slutar med att lokala elbolaget får fulkoppla deras hus direkt till elskåpet på garagebacken, så att jag ska slippa bli utan ström till höger och vänster.

Maj – månaden då jag grävde upp halva trädgården för hand.

Juni.
Månaden börjar med några smällheta dagar, runt 30 grader varmt. Utmattningssyndromet sparkade mig där bak titt som tätt, och det var med viss bävan jag tänkte på att eventuellt börja plugga också under hösten. Ungdomarna får äntligen ett efterlängtat sommarlov, och jag andas lättad ut över att slippa slåss mot 14-åringens skola under några månader. Deras prio är skolplikten, och min prio är hans mående och att han ska få en adekvat utbildning och inte bara tvingas sitta av tid, och både han och jag slåss hårt för att han ska få plugga i ett högre tempo och få göra färdigt grundskolan i förtid (han ligger före alla andra i nästan alla ämnen, trots att han mår så dåligt på grund av sin depression).

Jag börjar komma igång på allvar med att filma för YouTube igen, och drömmer om att kunna köpa en bättre dator och en bättre kamera för att kunna göra saker med högre kvalitet. Jag älskar att editera videos och tycker det är supertrist att inte kunna utnyttja de verktyg jag har tillgängliga, exempelvis Premiere Pro, fullt ut, eftersom min stackars laptop ger upp och startar om sig ifall jag försöker lägga på effekter, filter och liknande på mina filmklipp.

Det blev sommar på riktigt. Jag satte upp poolen och hängmattan, och unnade mig att använda båda delar vid flera tillfällen, när vädret medgav det. 14-åringens mående pendlar allt mer, och han slutar sova ordentligt och det går flera veckor mellan varje gång han tar en dusch och borstar tänderna. Han får våldsamma raseriutbrott, och jag börjar gå på tårna omkring honom. Han hatar mig så intensivt emellan varven att jag får ont i magen, både av rädsla för hur han egentligen mår, men också av rädsla för att han ska få för sig att flytta till sin far igen, för jag är övertygad om att det kommer ta knäcken på honom för alltid om det händer. Jag tror uppriktigt att han kommer göra ände på sig själv i så fall, något han han pratar om nu och då. Men den enda människa han hatar ännu mer intensivt än mig i de här stunderna är hans far, så jag behöver tydligen inte alls vara rolig för det.

Båda ungdomarna vill att jag ska ha ensam vårdnad, något de begärt ända sedan april. Jag kontaktar advokat för att höra mig för om hur vi kan gå till väga.

Hemester.

Juli.
I juli får vi äntligen komma till BUP. 14-åringen får en större utredning än 16-åringen, eftersom 16-åringen redan varit inskriven hos BUP där hans far bor. För 14-åringens del innebär det att han får träffa en blivande psykolog, en fantastiskt mjuk människa som 14-åringen tycker väldigt mycket om, flera gånger i veckan under några veckor. Och även om det är en utredning, så märks det stor skillnad under de här veckorna, och 14-åringen börjar må bättre av att ha fått den här samtalskontakten. Och samtalskontakt är ju också det främsta skälet till att vi sökt oss till BUP. Men under veckorna vi sedan väntar på beslut från BUP om vilken hjälp vi ska erbjudas, så sjunker sonen genast igen, och det står helt klart att han verkligen behöver en samtalskontakt för att få prata av sig med någon utanför familjen om allt han upplevt och känner. Resultatet blir dock en chock för oss båda – trots att BUP inte motsäger något av det 14-åringen och jag berättat, så bestämmer de sig ändå för att enbart erbjuda honom läkarkontakt för att få medicinering mot sömnstörningar och depression, samt samtalskontakt i syfte att lära honom hantera sin sociala ångest (en diagnos han också får nu, tillsammans med ytterligare tre ångestdiagnoser utöver depressionen) så att han ska klara av att åka buss till skolan, samtidigt som de gör en orosanmälan till Soc på alltihop. Det är allt han erbjuds. Ingen samtalskontakt i övrigt alls. Däremot gör de en orosanmälan till Soc baserat på hur han mår, vilket ju är skälet till att vi sökt oss till BUP för att få hjälp. Obegripligt agerande, tycker både barnen och jag.

16-åringens BUP-kontakt blir ett ännu större bottennapp. Psykologen pratar oss fullständigt efter munnen under samtliga möten, lovar att 16-åringen visst ska få en ny utredning av den autism-diagnos han fått sedan tidigare, som både 16-åringen och jag ifrågasätter och som handläggaren säger sig absolut förstå att vi ifrågasätter, när han under de sista minuterna av det sista mötet vi har plötsligt tvärvänder och upplyser oss om att han anser att 16-åringen ska lära sig leva med sin autism, varpå han helt sonika avslutar mötet och börjar gå iväg. På väg bortför korridoren, med 16-åringen och mig som frågetecken bakom sig, vänder han sig om och meddelar att han tänker göra en orosanmälan till Soc. Sedan försvinner han genom en dörr vi inte kan passera, och vägrar svara på några frågor alls. Vi får sedan via omvägar veta att han har pratat med exet innan det sista mötet, och det blir uppenbart att han inte klarar av att vara opartisk, utan har valt sida till pappans fördel, trots hur 16-åringen mår och vad han har utsatts för. Vi är minst sagt chockade.

Jag blir antagen till röntgensjuksköterskeutbildningen. Jag ansöker om skuldsanering hos Krono efter alla skulder jag oförskyllt blivit sittande med sedan många år tillbaka, och först nu kan ansöka om skuldsanering för, eftersom kravet tidigare varit att man måste ha en anställning och fast inkomst för att få det. Nu har detta ändrats, och jag har äntligen en chans att få mitt liv tillbaka.

Juli var mestadels sval och vädret var mestadels grått och trist, men en och annan solig dag fick vi också. Och jag lyckades med min plan om att locka bin till min trädgård! De gillade verkligen solrosorna, bland annat.

Augusti.
Topp tunnor rasande åkte vi hem efter det där mötet på BUP, 16-åringen och jag, för att vänta in att Soc hör av sig. Och när de gör det, per telefon, så är de minst lika stora frågetecken som vi är. De förstår inte alls vad BUP håller på med, och den orosanmälan som gjorts för 16-åringen är fullständigt obegriplig, anser de. Vi bokar ändå in ett möte för både 14-åringen och 16-åringen, så att vi får diskutera allting. Resultatet av det mötet är att vi alla tre får fullständigt stöd från Soc, att de helt och hållet underkänner tramset BUP har hållit på med, och erbjuder oss samtalsstöd både enskilt för var och en av oss, såväl som alla tre tillsammans. Soc håller med om att det är fullständigt bakvänt att BUP ska göra en orosanmälan till Soc, när vi sökt oss till BUP för att få hjälp med exakt de saker som utgör underlag för deras anmälan. Ordet “idioter” sägs inte rakt ut av någon av oss, men det var nog inte bara jag som tänkte det…

Soc säger även klart och tydligt att det inte råder någon som helst tvekan att även jag utsatts för psykisk, ekonomisk och sexuell misshandel, och att de förstnämnda två fortfarande är pågående element i mitt liv, trots att människan som orsakat/orsakar det inte varit en direkt del i mitt liv på över 12 år, utan bara indirekt. De är chockerade över att jag aldrig sökt hjälp för vad jag genomgått, och tycker absolut att jag borde få det. Vi väljer dock att avvakta med samtalsstödet, eftersom barnen behöver få komma till ro först och landa efter allt som varit.

14-åringen får äntligen medicin för att få hjälp att hantera sin depression, och vi har möte med hans skola inför skolstart. Han erbjuds återigen en plats på Nova, och skolan lovar på heder och samvete att han ska få undervisning anpassad för sin nivå, och att han ska få avsluta grundskolan i förtid, om han så vill. Han har bara duschat tre gånger på hela sommaren, sömnen är fortfarande helt uppåt väggarna, men vi hyser båda gott hopp om att det ska bli bättre framöver. Skolan lyckas även hålla tand för tunga den här gången, och inte erbjuda mig “stöd i mitt föräldraskap”, som verkar ha varit det nya modeordet detta år. Men så blev de också svar skyldiga på våren, när jag frågade exakt vilket problem det skulle lösa. Hade de tänkt att 14-åringens medfödda depression skulle bli mindre eller upphöra att existera om de gav mig “stöd i mitt föräldraskap”?

16-åringen kommer igång jättebra på sin skola, och under de sista brännheta dagarna av augusti andas jag ut en liten aning och hoppas på att allting ska gå till sig under hösten, och att jag ska klara av att både plugga och jobba, samtidigt som jag stödjer alla mina barn, som i olika grad brottas med sina måenden. Samtidigt har 14-åringen sitt värsta raseriutbrott någonsin under månadens sista dagar, och är hatisk och rasande i hela fem dagar innan det lägger sig. Men ändå, på månadens allra sista dag sätter även jag mig på skolbänken igen. Våga vinn.

Trädgården växer och frodas nåt alldeles kolossalt på vissa håll under augusti. Här pumpalandet, som verkligen tog fart under juli och augusti.

September.
September inleds dels med att jag kommer igång med röntgenstudierna på allvar, och jättestopp i avloppet, för vilket jag blir tvungen att beställa spolbil för att åtgärda. Vissa saker i trädgården blommar inte förrän nu, och en del saker inte alls. Framförallt är det de växter som gillar sol och värme som drar ut på saken eller inte kommer igång alls, vilket speglar den övervägande grå och fuktiga sommaren vi haft, liksom året i övrigt varit övervägande grått och trist. Sommaren hade bara ett par riktigt smällvarma, jobbiga veckor, dels i juni och dels i slutet på augusti. I övrigt är temperaturerna för det mesta under 20 grader och solen ofta frånvarande.

16-åringen och jag träffar hans läkare på BUP och en terapeut som är helt ny för oss, och som vi inte ens visste om att vi skulle träffa. Hon pratar enskilt med mig en stund också, och ställer en bunt frågor om hur min relation med människan som gjort att vi alla mår så dåligt var. Hennes respons på mina svar är “Du har ju levt med en människa som är psykiskt sjuk! Hen är inte som hen ska vara i huvudet, det där är inte normalt!”. För andra gången på kort tid får jag höra att vad vi levt med under så många år inte är normalt, och att det klassas som misshandel. Märklig känsla, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den.

Jag kämpar på med studier, vardag och ungdomar som inte mår så bra. Framförallt 14-åringen sliter, och han plågas nu även av kraftig värk i knän och leder. Han får också en flickvän i skolan, i samma klass som han själv. Hon visar sig vara en riktig drama queen, som medvetet försöker skapa drama mellan mig och hennes föräldrar också. Jag jobbar så ofta och mycket jag kan. Krukan med smultron blommar och ger äntligen smultron för första gången i mitten på september.

Månaden avslutas med att 14-åringen rymmer till sin flickvän över helgen (jag vet dock inte hur länge han avser att stanna där förrän han kommer hem efter helgen), med hjälp av flickans pappa, som åker och hämtar sonen hemma hos oss medan jag är på jobbet. Ofattbart hur en annan förälder kan få sig att göra en sådan sak. Sonen kraschar helt, och begär att få ta ansvar för sig själv och att jag inte ska vara förälder på samma sätt längre. Det är uppenbart att allt han genomgått under flera år gjort det omöjligt för honom att återgå till att “bara” vara barn, och att han nu står med ett ben i vuxenvärlden och ett ben i ett depressivt mörker, och behöver hitta nya sätt att få sin tillvaro att fungera. Jag gråter i två dygn (till, jag gråter mycket hela sommaren och hösten), och önskar ännu en gång att jag hade telepatisk förmåga att skada någon annan, att jag kunde få ge igen för allt som åsamkats oss i alla år. Men samtidigt som jag krackelerar och kämpar för att vi ska ta oss igenom allt, så börjar jag skymta glimtar av mig själv, mitt riktiga jag, den jag var innan jag for så illa för alla år sedan, och en känsla av att jag snart ska kunna leva fullt ut igen börjar anas. Han kan inte längre kontrollera mig via mina barn, och nu först börjar det gå upp för mig.

Jag söker fler deltidsjobb.

Jag jobbar så mycket jag kan i september.

Oktober.
Oktober fortsätter på samma sätt som september med studier, jobb och att försöka få vardagen att fungera framförallt för ungdomarna. 16-åringen fyller år och blir nu 17-åringen istället. Hösten som hittills flutit på så bra för honom i studieväg börjar under oktober krackelera, när ännu mer saker han genomgått tidigare kommer tillbaka och hemsöker själ och sinne för honom. Kursen jag läser på universitetet blir bara tuffare och tuffare, och jag får slita för att hänga med, och märker nu tydligt att min inlärningskapacitet är annorlunda sedan jag kraschade hösten 2017. Det är mycket svårare att lagra in stora mängder information på kort tid än det varit någonsin tidigare, och för första gången känner jag av hur min hjärna påverkats av mitt utmattningssyndrom. Samtidigt känner jag mig inte mer fysiskt sliten än jag gjort tidigare, och jag har sluppit de här dagarna där kroppen liksom bara lägger av, som jag fortfarande drogs med under sommaren. Sömnstörningarna är dock påtagliga fortfarande, och jag får kämpa för att räcka till på alla fronter.

Jag får en ny jobbintervju, kuggar min första dugga med snöpliga 0,8 poäng, och drabbas av diskbråck för första gången på över 4 år. Jag får avslag på min ansökan om skuldsanering, med motiveringen att jag inte ansträngt mig tillräckligt för att lösa problemet på egen hand – det vill säga, Krono tycker inte det är tillräckligt att jag jobbade så hårt att jag drabbades av utmattningssyndrom när jag försökte lösa problemet, och att det inte heller är tillräckligt att jag sökt hundratals jobb sedan dess utan att ens få komma på en intervju, innan jag till slut får en timanställning som vårdbiträde. Jag å min sida fattar beslut om att de kan ta sig i brasan, för det finns fan ingen människa som kämpat så hårt för att lösa ett problem jag inte ens skapat själv, och jag vägrar gå runt och skämmas över vad någon annan gjort mot mig längre. Enough is enough.

Vi får besked från barnens far om att “vi ska flytta” och att vi måste hämta ungarnas saker om de vill ha kvar dem. Jag anar att nu har hans andra äktenskap spruckit, precis som jag förutspådde under våren, men är inte tillräckligt intresserad för att fråga. Jag håller istället koll på ratsit för att se var han tar vägen, så jag vet var jag har honom.

Tack för den. Idioter.

November.
Diskbråcket djävlas fortfarande, och jag har flera dagar i sträck där jag kan glömma att lägga mig i sängen, eftersom jag aldrig skulle ta mig ur den på egen hand. Jag börjar halka efter med studierna, när vare sig kropp eller huvud riktigt vill vara med, och jag har fullt upp med att försöka få vardagen att fungera för alla i familjen. Samtidigt får jag det nya jobbet jag varit på intervju för, som timanställd hos Uppsala kommun, och börjar beta av mina intropass där. Jag upptäcker dock att jag får stora problem med luftvägarna varje gång jag varit där, och jag får sedan höra av övrig personal (flera olika, vid olika tillfällen) att det är problem med miljön i byggnaden, men att cheferna mörkar och påstår att alla tester som gjorts där varit helt normala. Jag förvånas även över att INGEN verkar trivas på jobbet och inte har något som helst positivt att säga om det. Börjar förstå varför när jag inser att arbetssättet är ett resten av världen lämnade för 20 år sedan… Fruktansvärt frustrerande.

Jag bestämmer mig till slut för att avsluta studierna, men får rådet av kursansvarige att söka om uppehåll istället, så att jag kan återgå senare. Jag gör det, men får beslutet att även om jag kommer ha kvar min studieplats, så kommer jag inte få återgå till studierna igen sen, inte ens om jag börjar om helt från början, eftersom jag inte avslutat några kurser. Jag bestämmer mig för att bita ihop och försöka avsluta höstens kurser åtminstone, och sedan ansöka om upphåll från och med vårterminen, om jag fortfarande känner att jag behöver det.

Idioten i USA förlorar tack och lov valet – halleluja! Vi får även besked om att specialläraren på Nova, som varit min och 14-åringens fasta punkt, kommer sluta i mitten på januari. Samtidigt känner jag att skolan har lovat runt och hållit tunt vad gällde sonens undervisning, och jag förstår inte varför han sätts att jobba med samma saker som Nova-eleverna, som ligger på enormt mycket lägre nivåer. Skolan försvarar sig med att de inte vet vilken nivå han ligger på, och jag får återigen profylaxandas lite medan jag frågar mig själv hur de hade tänkt ta reda på det om de bara ger honom samma material som Nova-eleverna…

En märklig smäll som verkar komma från rymden händer en sen kväll, och för ett ögonblick tror jag det är ett stort godståg som långsamt spårar ur nedanför mitt hus, fast utan några metalliska ljud. Jag har aldrig hört något liknande förut, och min hjärna saknar parametrar för att klara av att tolka ljudet. Det visar sig senare vara en ovanligt stor meteorit som brunnit upp i atmosfären.

Jag måste ta ett Covid-test, eftersom jag jobbar med bland annat Covid-patienter. Det är som tur är negativt. Jag får möjligheten att köpa en ring light för testpilotspris, och slår lite extra knut på mig för att få till det, eftersom jag dels behöver en sådan, dels har önskat mig det sedan flera år tillbaka. Lyckan är stor när jag i sista sekund lyckas lösa det ekonomiska och kan beställa lampan.

Jag börjar på allvar förbereda julen, och gör en del julgodis för att stoppa i frysen, letar rätt på adventssaker och försöker sprida ut julandet så mycket jag kan, för att jag ska hinna med allting som är viktigt för mig att hinna med, och utan stress (julstress är bannlyst hos mig även detta år).

I slutet på månaden ser jag på ratsit att exet flyttat till en annan adress, utan sin fru. Jag tänker att det nog bara är en tidsfråga innan han också står angiven som ogift igen, och tycker ärligt talat det är rätt åt honom.

Tillverkning av pepparkakshus.

December.
Tidsbrist blir temat för december, utöver allt annat jag jonglerar varje dag. Jag inser att jag får ge upp att göra klart första terminen av studierna, för kroppen håller helt enkelt inte för det och jag har börjat plågas allt mer av kraftig huvudvärk, som håller i sig i flera dagar och veckor i sträck. Dessutom drar det enormt mycket att få jobba med de kreativa saker jag alltid längtat efter att EGENTLIGEN ha som jobb, och rent tekniskt har jag ju just de där timanställningarna jag önskar mig för att det hela ska gå runt. Dock krockar jag lite med cheferna på kommunen angående inomhusmiljön – det är INTE populärt att jag som bara är timanställd har synpunkter på den. Det framgår tydligt att jag bara ska hålla käft och vara tacksam att jag får jobba där. Vi tar en paus från ytterligare intro och jag ser det som att det inte är önskvärt att jag kommer tillbaka, även om det inte sägs rakt ut. Jag känner inte heller någon större lust att återvända, det är en väldigt bisarr arbetsplats som känns olustig och obehaglig, och där allt i mig bara skriker NEJ! när jag tänker på att ens åka dit.

Exet står angiven som ogift på ratsit nu, och mina spådomar från april slår in. Föga förvånande. Hello Karma.

14-åringen gör slut med sin fruktansvärt krävande drama queen till flickvän samma kväll som jullovet börjar, och det är inte utan att jag drar en lättnadens suck. Försöker samtidigt låta bli att tänka på vad konsekvenserna kan bli när skolan börjar igen, och hoppas ärligt talat på att han hellre vill strunta i att gå dit, än att han ska bli tillsammans med henne igen. Hon var helt fel människa för honom på så många sätt, och han har fortfarande mycket som han kämpar med för egen del.

Det blir jul, och jag får lön för mödan för allt jag jobbat i december – det vill säga, jag får möjligheten att ge mina barn det där lilla extra i julklapp. Vi har en fantastiskt underbar jul, med mängder av god mat, godis, fantastiska julklappar och att bara vara. Som avslutning på året jobbar jag de tre sista dagarna på sjukhuset (och även nyårsdagen, men det hör till nästa års krönika), och har turen att även favoritkollegan jobbar, även om vi är på olika sidor av avdelningen.

Kl 22 är jag hemma från jobbet på nyårsafton, och barnen och jag avslutar året med god mat och film.

Julfrid.

Ja, det var vårt 2020. Det var ett fruktansvärt tufft år, ett väldigt grått och regnigt år (till och med jag har saknat solen, ganska ofta till och med), och i stort sett ingenting av de saker som påverkade mig och min lilla klan hade något som helst med Covid att göra. Det var även i många avseenden det bästa året på ett bra tag, sett till att jag både fick jobb (äntligen!) och att jag numera har alla barn boendes hemma hos mig. Jobb hoppades jag skulle lösa sig, men att barnen skulle flytta till mig under 2020 var högst oväntat. Did not see that one coming.

Nu är det bara att försöka komma i fas inför 2021, så får vi se vad det här året för med sig. Kanske blir det här året då jag äntligen skriver en bestseller? 🙂

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *