Alla slussar öppna

I dag är jag in i märgen trött. Den kurs jag har gått de senaste två dagarna har handlat om att bygga karaktärer för scenarioträning inom fysisk säkerhet, och jag visste redan på förhand att det skulle bli en del psykologi och djupdykningar i sig själv för att kunna ta fram olika karaktärer, och jag visste att det skulle kräva att man är liksom mentalt vidöppen för att nå dit. Åtminstone är det så för mig, som är introvert i grunden. Eller högfungerande introvert, som jag brukar kalla det, eftersom jag inte har några problem att vara väldigt extrovert också, det är bara det att det kostar mig väldigt mycket energi. Och att gå en sån här utbildning visste jag skulle kosta mycket, därför att det blir liksom ‘alla slussar öppna’.

Jag hade rätt. Och jag fick även en överraskning jag inte hade väntat mig, till följd av att sitta i de här diskussionerna kring hur man skådespelar en karaktär utan att det blir fejk, och hur en människa fungerar i grunden. Jag upptäckte en väldigt viktig sak som jag i själ och hjärta vet är nyckeln till att jag inte känner mig fysiskt i fas med med mig själv, och inte har gjort det på väldigt länge. För det handlar inte bara om vad som rent fysiskt händer i min kropp, där jag har en del udda saker rent fysiskt, bland annat att min ämnesomsättning har lite hyss för sig (lång historia, den får jag berätta vid ett annat tillfälle), utan det handlar också väldigt mycket om just känslan av att inte vara i fas med sig själv rent fysiskt. Jag har försökt åtgärda det genom att lösa de faktiska, fysiska problemen, vilket har till viss del hjälpt, men inte helt. Det har fortfarande känts som att kroppen skaver mot mitt känsloregister på något sätt. Ett obehagligt sätt. Ett jag-känner-mig-inte-hemma-i-min-kropp-sätt.

När vi diskuterade frågan om att vara genuin eller inte, och vad ens karaktärer behöver bottna i och bygga på (en själv), så frågade jag vår utbildare, som är både skådespelare, regissör och psykoterapeut, om det hela. Det tog honom ungefär 3 minuter blankt att hjälpa mig hitta inte bara vägen till svaret på varför jag känner så, utan även vilken exakt punkt som är problemet: Sorg. Han frågade mig bland annat hur min kropp kändes, och jag svarade att det upplevs som att den vibrerar på ett obehagligt sätt. Hans nästa fråga var hur jag kände inför det, om det var sorg eller ilska, och jag behövde inte ens tänka efter för att veta att det var sorg. Det var en sådan liten sak att komma fram till egentligen, men det var en riktning jag inte hade tänkt i över huvud taget innan. Sorg. Jag sörjer att min kropp inte fungerar som den ska. Jag sörjer det djupt, och det är fullkomligt hjärtslitande för mig. Mer än jag hade kunnat tro. Mycket mer. Därför att min kropp är en av de saker som varit beständig i mitt liv. Den har tagit sig genom allt, alltid återhämtat sig, alltid fungerat. Genom våld, övergrepp, psykisk misshandel, lögner, allvarliga infektioner, operationer, enorma blodförluster, barn som dött ifrån mig. Den har alltid mäktat resa sig ur askan, borsta bort dammet, och fortsätta vidare. Men den har blivit allt tröttare, allt tyngre, och alla de egenheter jag haft (bland annat en ämnesomsättning som jobbar lite på sitt eget sätt) har förstärkts på ett sätt där det blir jobbigt på riktigt. Och jag har gjort mitt bästa för att ta hand om den, genom träning, rörelse, försöka äta bra, slarva när jag kände för det (jag tror inte på att vara rigorös och aldrig unna sig något, om man annars inte blir dödssjuk av det, förstås), prioritera sömn, vila, mental utveckling och så vidare i det oändliga. Jag har gjort mitt bästa för att lösa problemet, eftersom lösta problem även löser de symptom som problemen ger upphov till. Men det har inte riktigt fungerat de senaste åren. Jag har gjort mer och mer rätt, men känslan har funnits kvar ändå. Det skaver någonstans. Och tittar jag i spegeln så känner jag inte igen det jag ser. Jag kan springa flera mil i veckan, men jag ser inte ut att göra det.

Någonstans har jag missat något, och det har varit väldigt uppenbart för mig att det är så. Jag har bara inte lyckats hitta vad det här, hitta den där triggerpunkten så att jag kan peta på den. Tills i går. När insikten trillade i knät på mig, i ett helt oväntat sammanhang, och jag insåg att jag bär på en enorm sorg över att kroppen har fysiska egenheter som blivit problem med tiden, och som gör att jag inte känner mig i fas med mig själv. Jag är jätteledsen över det, att inte känna mig hemma i mig själv rent fysiskt, men jag har inte förstått det. Och eftersom jag inte förstått det, så har jag inte heller kunnat möta det, kunnat kliva in i den sorgen och låta den hända. Men det gör jag nu. Jag klev rakt in i den utan att passera GÅ, utan att ens reflektera över det, i går, när vi talade om det. Gråten låg nära i flera timmar, utan att vara jobbigt. Det var mera förväntansfullt. Och lustigt nog gör det att jag även känner mig upprymd och glad, för att det innebär att jag till slut kommer “levla upp”, när jag kommer igenom och ut på andra sidan. Och jag ser fram emot processen också, även om den säkerligen kommer ha en del väldigt påfrestande stunder, som ju sorg kan ha. Men det hela är nyttigt, det vet jag av erfarenhet. Medveten sorg borde vara ett etablerat begrepp, om det inte är det. Jag sörjde mina barn när de dog på ett medvetet sätt, med en förankring i vad som skulle bli sedan, och det är det bästa jag någonsin gjort. Det gjorde att jag kände mig hel som människa ändå, trots en outsägligt smärtsam situation.

I går var alla slussar öppna känslomässigt. Det är de i dag med, jag har inte dragit i bromsen. Introverten i mig är dock väldigt sliten, så några stordåd blir det inte i dag. Jag vilar mest och lyssnar till regnet där ute. Alla slussar verkar vara öppna där uppe i himlen också. Det är passande på ett sätt, även om det hade varit enormt skönt med en långpromenad i skogen, för att städa och lägga tillrätta spretande tankar. För att låta nya insikter sjunka in på allvar, bädda in sig i hjärnvindlingarna och skapa nya synapskopplingar. Men det är inte hela världen heller. Man kan göra det i soffan också, under en filt och med en stor kopp te. Det går också för sig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *