24

(Bild: När man ska plocka upp sin mobil och råkar fotobomba sig själv. Typ. 😛 )

Det har varit 24 intensiva timmar. Stora funderingar och stora beslut har fattats. Sov sedan dåligt natten till i dag, mycket oroliga drömmar, av vilka jag inte minns något som helst. Och en kvinna jag tycker mycket om och gärna hade umgåtts med utanför universitetet (där vi träffades för flera år sedan) och odlat en vänskap med, har fått veta att hon har cancer och att den redan har spridit sig. Hon miste dessutom sin bästa kompis till cancer för ett år sedan, vilket gör det hela ännu mer bisarrt och sjukt och…jag saknar ord för det. Fuck cancer. Måtte hon bli den tredje av mina kompisar som överlever. Det finns inget annat. Det måste hon.

Hade även besök av en nära vän i dag. En vän av den där sorten man kan säga allt till. Kanske var det därför vi pratade i 7 timmar i sträck. Ändå fanns det mer kvar att säga. Fast vid det laget var jag ganska tom ändå. Jag är ovan att prata på det sättet, det var länge sedan mitt förra timme-efter-timme-samtal. Jag är sliten nu efteråt, det tog på krafterna också att tömma ur sig så mycket på en gång. Men det var nyttigt också, och jag anar att jag kommer vakna i morgon och känna att det gjort mig gott. Långa kramar fick jag också. Jag tycker om kramar. Människor borde kramas mer över lag.

Jag bjöds även in till en Facebook-grupp om grannsamverkan, för det har varit fyra inbrott/inbrottsförsök här de senaste par dagarna. På min pyttelilla ort är det ganska mycket. Och om man har en bakgrund i fysisk säkerhet och man från adminhåll efterfrågar tips i gruppen om vad man kan göra, så känns det ju inte riktigt som att det är läge att ignorera alltihop. Så jag tog mig tiden att ge lite input och några tips om vad man kan göra, fastän jag inte egentligen hänger på Facebook längre. Det kändes lite som att det var rätt sak att göra sett ur grannsämje-perspektiv.

Resten minns jag inte riktigt. Fanns det mer? Vi hämtade mat på pizzerian och handlade lite, 24-åringen och jag, det minns jag. Men sen vet jag inte. Jag är mest bara trött och känner mig nästan bombarderad med tankar såhär i efterkant av det där maratonsamtalet, och jag känner att livet är för kort för att inte göra det man verkligen, verkligen vill.

Och så ska jag unna mig att göra något som samhället tycker är riktigt, riktigt fult: Jag ska unna mig att passionerat ge mig hän till det yrkesområde jag är så intresserad av, och välja bort relationer till fördel för mitt jobb. Öppet och medvetet ska jag göra det. Utan minsta lilla skam i kroppen, fastän jag är kvinna och allting och det än i dag, år 2019, är fullkomligt oerhört att en kvinna skulle göra något sådant.

Det finns de som blir besvikna över det. Som önskar att jag kunde ge mer. Men i nuläget kan jag inte det för att jag inte orkar och inte är redo. Och sedan…tja, om jag verkligen unnar mig att jobba på det sättet, så kan det nog bli svårt att hitta utrymme för någon annan även sedan, oavsett om jag tar mig förbi allt det andra. Sen vill jag inte gå runt med ett ständigt dåligt samvete över att inte räcka till, över att jag väljer bort ännu en date, en middag, en födelsedag, whatever, för att jag behövs i tjänsten. För att jag prioriterar mitt arbete på det sättet. Jag kan inte hjälpa det, för mig är det naturligt att prioritera så när den jag prioriterar bort i den stunden är en vuxen människa som jag anser har kapacitet att förstå varför jag gör det. Och som kommer vara informerad redan från start om att det är så det kommer fungera, att jag kommer vara gift med jobbet, och att min partner är min älskarinna vid sidan om. Att jag bara kan erbjuda russin nu och då, men att hela kakan är först och främst till för mitt jobb (och så klart mina barn). Jag vet att det är tabu att vara sådan, allra helst om man är kvinna, men…det är sådan jag är. Alldeles precis sådan. Och jag vill faktiskt inte vara på något annat sätt heller.

Nä. Nu: Zzz. But I’ll be back. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *